Sjöjungfrun Anta

Upptecknare Kristian Andresen, Kvarnabo Berättare: Betty Johansson, född i Långared 1857

Bettys fader, Johan Petter Blom, tillsammans med en kamrat, rodde hemåt på sjön Anten. De kom från Ålanda kvarn. När de kom mittför Kallarhallen vid Humlebo, som ligger vid Antens västra strand, strax nedom Degebo, såg de en vacker kvinna, som satt på en berghäll vid sjöstranden och kammade sitt långa guldgula hår. När de båda männen rott tvärs över sjön och kom närmare Långareds-stranden, såg de sjörået komma flytande på vattnet, strax efter deras båt. Hon lirkade med stjärten en och annan gång och simmade sålunda sakta framåt. Hennes långa hår flöt omkring henne. Håret glimmade som renaste guld. När hon kom i båtens närhet, gjorde Blom sin kamrat uppmärksam på hennes utseende. Då försvann sjörået. Strax uppstod en så stark storm, att männen endast med stor möda kunde komma i land. En annan gång när Blom var på slåtterarbete i Sjöbo, såg han, att sjörået hade lagt ut sina kläder på sjön Anten, från Björkholmen utanför Sjöbo (vid Risveden-stranden) till Mjönäsastenen vid Långaredssidan av sjön. Lugnt och stilla väder rådde vid tillfället. (Insjöns yta brukar vid stilla väder skifta i olika bälten med omväxlande spegelblankt vatten och krusig vattenyta, författaren.) (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 353

Greva Gomer och sjöjungfrun Anta

Gudmar Magnusson, den förste med säkerhet kände ägaren av Loholm [i sjön Anten] var lagman i Västergötland omkring år 1312. Han hade 2 söner, som gått till historien. Den ene, Ulf Gudmarsson, gift med den heliga Birgitta, blev ägare till Ulvåsa i Östergötland, som benämnes hans fädernegård. Han blev lagman i Östergötland och Närke. Den andre sonen, Magnus Gudmarsson, gifte sig med Birgittas syster Katarina och blev ägare till Loholm och lagman i Västergötland efter fadern och därjämte riksråd. [...]

Det är säkerligen lagman Gudmar Magnusson eller Månsson, som i Långareds sagohävder går under namnet greve Gomer, Denne hade av någon anledning råkat i onåd hos Antens sjörå, sjöjungfrun Anta. En dag, då riddaren och hans väpnare voro ute på fiske, blev det ett så svårt stormväder, att de båda männen kommo i livsfara. Anta framträdde då och förklarade, att nu vore Gomer i hennes våld. Denne bad om ett års uppskov. Detta beviljades. Efter fristens utgång infann sig dock icke Gomer på den bestämda mötesplatsen, en udde i sjön. Anta lät då sjöns vatten stiga, så att det hotade att dränka både Loholms slott och dess innevånare. Gomer förstod då, att här icke fanns annat att göra än att offra sig för de sina. Han ropade ut över sjön, att han var beredd att uppfylla överenskommelsen. Vattnet började genast sjunka. Så begav han sig jämte väpnaren till den avtalade udden, och här störtar han sig i den väntande Antas famn. Förtvivlad sprang väpnaren och ropade på sin herre, men naturligtvis förgäves.

På den plats, där detta skall hava inträffat, ligger några meter från land bland andra mindre ett stort stenblock, ännu kallat ”Gomers sten”, och ”kallarehall” benämnes berghällen, därifrån väpnaren ropade på sin herre.

(Hwarfner, Ad. Långared genom tiderna. Hässleholm (1957). 33-34)

Jätten Åland och greve Gomer

Jätten Åland blev dödad på Antens is av greve Gomer på Loholms slott, sedan jätten hade bortrövat riddaren på Oplos fagra dotter. Greve Gomer förmodad avse lagman Gudmar Månsson på Loholmen, Gräfsnäs första borgherre.

Sjöjungfrun Anta lovade att hämnas jätten och hotade dränka slottet på ön Loholmen i sjön Anten, om inte greve Gomer offrade sig och kom ner till hennes rike i sjön. Han lovade göra så inom ett år på bestämd mötesplats, Skarpe nos, men glömde sitt löfte och Anta började verkställa sitt hot att dränka Loholmen.

Gomer blev då nödd, i sällskap med sin väpnare Hjalmar som var vittne, att infinna sig vid den bestämda mötesplatsen, en stor sten vid stranden. Här lade han sig av sin hatt och störtade i sjön. Den förtvivlade väpnaren sprang längs stranden och försökte ropa tillbaka till sin herre. Därför kallas än idag hällen, där väpnaren ropade, för "Kallarehall" och den stora stenen för "Gomers sten".

Sägnen berättar också att en liten oansenlig enbuske som växer här vid stranden, där Gomer kastade sin hatt, skall vara grön så länge Gomer finns och lever i vattendjupen.

Jättens Ålands grav har av de gamla i bygden pekats ut för att ligga strax söder om Brudsängens parkeringsplats.

(Sandstedt, Håkan. Strövtåg i hembygden - och fjällbygden. Alingsås: William Michelsens Förlag, (1987). 129-130)

Jätten Åland och sjöjungfrun Anta

Jätten Åland skulle ha bott ensam i sitt Åsjöberg. I sin jätteensamhet suckade han efter någon fager kvinnovarelse och i månskensnätter såg han med lystna ögon hur den väna sjöjungfrun Anta dansade med andra sjöjungfrur på Åsjöns vattenspegel. En sådan månskensnatt lyckades han röva bort Anta och föra henne till klippterassen ovanför Ålandasjön, som också blev deras brudsäng.

Sjöjungfru Anta sörjde sin fångenskap och längtade tillbaka till sin Ålandasjö och sina vänner där. Och en natt kastade hon sig utför klippterassen, men nådde aldrig sjön utan omkom i den steniga terrängen. Ingen skall sedan dess ha sett jätten Åland.

Men det finns de som berättar att jätten Åland och sjöjungfrun Anta skall visa sig i klippterassen - Brudsängen - varje torsdagsnatt när det är fullmåne.

(Sandstedt, Håkan. Strövtåg i hembygden - och fjällbygden. Alingsås: William Michelsens Förlag, (1987). 129)