Bautastenarna i Hjällsnäs

Hjällsnäs är en gammal minnesrik by. Här har funnits ett stort gravfält med många stenar, vilka emellertid nu till största delen försvunnit. /…/ Två stenar stå ännu kvar uppe på höjden och en sten längst nere i dälden invid åkerrenen.
Det berättas, att folket i äldre tider ej vågade röra stenarna i fruktan för andarnas straff. Det var först, när fruktan för hämnd började försvinna, som man i större utsträckning torde röja bort till hinders stående minnesmärken. Äldre personer i bygden ha berättat, att det en gång hördes en röst från skyn: ”Hjällsnäs ska brinna tre gånger.” Och det har skett precis, som rösten sagt, byn har brunnit tre gånger. Det har varit för att folket förstört bautastenarna. När ”Hörningen” tog en av stenarna på gravfältet och använde den som trappa vid sitt fähus, så blev det otur med kreaturen, men så snart stenen blivit satt tillbaka på sin gamla plats, upphörde olyckorna. En gång körde”Lelle-Gammel” jord och sand från gravfältet. Då fick han se att hela Hjällsnäs by sotd i lågor. Han sprang genast till byn, men vid ankomsten dit, syntes inte någon eld. Det hade varit en synvilla, på det att han skulle lämna gravarna i fred. (Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1951). 54-55)

Påskkäringarna på Eket i Hålanda

Matilda Johansdotter i Blackekärr i Östad var född 1864 i Grandalen i Hålanda. /…/ 1929 berättade hon följande: Kvarnen på Eket brände varenda påsk. Så hade drängen till sist gett sig den på att han skulle vaka ut vad det var. Och emellertid och emedan så hade påskkäringarna sin sammankomst där med det visste inte gubben på stället
. Och då gick drängen dit och lade sig i kvarnkupan och så kom di som ett huj genom dörren. Och så var det en påskkäring som hade sin fosterdotter med sig. Och så när den Onde duka upp och de skulle spisa, så läste hon för maten, tösen, och det gick inte för sig där. Då sa den Onde till käringen: Vrid nacken å´na! Men hon kunne't inte för att tösen hade läst, så hon sa: Det kan jag inte. Så var det en käring som var för gammal, och då sa den Onde att den skulle nackas om. Och då rusa drängen upp för att se. Och då välte kvarnkupan och drängen for fram ibland dem. Och då var det som ett huj ut genom väggen med dem allihop och sedan brände där aldrig mer i kvarnen.
Di andre påskarna hade påskkäringarna bränt kvarnen när di gick.

(Andersson, Karl-Erik och Björklund, Bo. Risveden, en västsvensk obygds historia, del 2. Acta Risvedensis, (2006). 100)