Påskkäringarna på Eket i Hålanda

Matilda Johansdotter i Blackekärr i Östad var född 1864 i Grandalen i Hålanda. /…/ 1929 berättade hon följande: Kvarnen på Eket brände varenda påsk. Så hade drängen till sist gett sig den på att han skulle vaka ut vad det var. Och emellertid och emedan så hade påskkäringarna sin sammankomst där med det visste inte gubben på stället
. Och då gick drängen dit och lade sig i kvarnkupan och så kom di som ett huj genom dörren. Och så var det en påskkäring som hade sin fosterdotter med sig. Och så när den Onde duka upp och de skulle spisa, så läste hon för maten, tösen, och det gick inte för sig där. Då sa den Onde till käringen: Vrid nacken å´na! Men hon kunne't inte för att tösen hade läst, så hon sa: Det kan jag inte. Så var det en käring som var för gammal, och då sa den Onde att den skulle nackas om. Och då rusa drängen upp för att se. Och då välte kvarnkupan och drängen for fram ibland dem. Och då var det som ett huj ut genom väggen med dem allihop och sedan brände där aldrig mer i kvarnen.
Di andre påskarna hade påskkäringarna bränt kvarnen när di gick.

(Andersson, Karl-Erik och Björklund, Bo. Risveden, en västsvensk obygds historia, del 2. Acta Risvedensis, (2006). 100)

Rybokärringen

Här /.../ i Rydboskogen synes det toppformade Ränneberget höja sig högt över nejden. Där bodde fordom en mycket fruktad varelse, "Rydbokärringen", och man vågade knappast mitt på ljusa dagen gå genom skogen. Efter mörkrets inbrott var det i varje fall ingen ingen som ensam "torde sticka dit sin näsa". På Getaås, en av de andra höga åsarna i skogen, finnes ett par stora stenblock, och där höllo andra troll till. En natt för mycket länges sedan kom ett troll fram till en kolare i Rydboskogen och språkade med honom. "Jag heter Själv", sa kolaren, då trollet frågade vad han hette. I detsamma tog hand en eldbrand och brände trollet. Då sprang det till sina kamrater och skrek: "Själv brände mej!" - Själv gjort*et, får själv ha't, svarade de andra trollen och skrattade.

(Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1952). 113)