Vänd mig omkring...

Någonstans i skogen mellan Slävik och Dumpervik skall ligga en slät häll eller sten med inskriften: "Vänd mig omkring, så skall du får se ett underligt ting!" När man vänder upp den andra sidan av stenen, får man läsa: "Lägg mig som jag lå, jag har mången narrat så!" Flera personer påstå sig i barndomen ha sett stenen och läst inskriften, men senare försök att återfinna den ha inte lyckats.

(Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1952). 119)

Soldyrkare vid Östra Svederna

Upptecknat av John Winkist 1944 Berättare: Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. I mormors barndom (hon var född 1810) bodde en gammal man i Östra Svederna. En klar sommarmorgon gick gubben upp på ett berg, vid gården, för att se den uppgående solen. Han bad till solen och bugade sig för den. Därvid bröt han ena lårbenet och dog några dagar därefter. Strax före jul offrade han ett litet bockalamm (en getabock) eller en liten ”väre” (bagge). Blodet göt han över en sten och läste en besvärjelse. Hedniska offerseder levde länge kvar bland skogsfolket ute på Risveden. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 366)

Strömgubben i Hundsjöbäcken

Upptecknat av John Winkvist 1944 Berättat av Kristian Andresen, född i Långared 1886 Strömgubben (Näcken) kunde man få se i Hundsjöbäcken, som rann från Hundsjön till Anten vid Kvarnabo.
Mellan Baggebo och Kvarnabo var ett litet vattenfall i Hundsjöbäcken. I vattenfallet satt näcken och spelade fiol. Om man ville lära sig att spela av strömgubben, tog man med sig en svart katt, som inte fick ha ett enda vitt hår. Katten bar man i en korg. Man släppte katten i vattenfallet som lön till strömgubben, för att han lärde en spela fiol. Torsdagsnätter, som sommaren, kunde man få se strömgubben, en liten grå gubbe med långt skägg. Inte många fick se honom. Fiolspelare lärde sig spela hos strömgubben.
Jonas på Klinten, en gammal blind spelman bodde på Klinten ovanför Björsbo. Hans son Johannes följde honom till och från lekstugorna i bygden. När de en sommarnatt gick hem från lekstugan i Järn, mellan Björsbo och Klinten, såg pojken 3-4 tomtar med röda mössor, grå rockar, gula förskinn och träskor. Tomtarna stod och smidde på en guldkrona. ”Ser du dom?” sa pojken till fadern, som svarade: ”Nä, ja ser dom inte, men jag höer dom smida.”
Detta hände frampå morgonsidan. En stor sten, ett flyttblock, ligger där. Stenen syntes upplyftad. Tomtarna stod under stenen och smidde. Den blinde spelmannen Jonas på Klinten var född i slutet av 1700-talet. Hans son Johannes var född d. 9 jan. 1835.
Johannes spelade fiol på bröllop. Men han var frireligiös och spelade därför inte på lekaftnar. Hertigen på Gräfsnäs och den blivande kejsarinnan i Tyskland hälsade på hos den blinde spelemannen Jonas på Klinten, som var fattig. De gav honom mat och kläder. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 355)