Här luktar kristet blod

Vid Sävelången ligger ett berg, om vilket följande historia förtäljes:
Det hände en gång, att, när en gubbe var ute och seglade på hafvet, hans fartyg råkade i ett "beckhaf", så att det ej kunde komma någon väg. Då visade sig i den stora nöden en man, som lofvade att han skulle bringa hjälp och räddning, om gubben ville göra honom en återtjenst. Han berättade då, att vid floden "Säfvelånga" låge ett berg, i vilket hans hund hölles innestängd, och att till berget funnes en dörr, som kunde öppnas med en nyckel, vilken låge under en sten i grannskapet. Och ville han nu, att seglaren, sedan han befriats från faran, skulle begifva sig till berget och släppa ut hunden, hvarefter han kunde gå on och taga af de skatter, som funnes i berget.  Gubben lovade, att han skulle göra så, och då fartyget kommit ur "beckhafvet", for han äfven till Säfelånga. Han fick rätt på nyckeln, öppnade dörren och ställde sig bakom henne. I detsamma rusade en hund ut och ropade: "här luckrar kristet blod", varpå han försvann. Men gubben gick in i berget, tog en del af de därinne hopade skatterna och låste därefter dörren samt lade nyckeln åter under stenen. Kort därpå ville han åter taga af skatterna, men då var nyckeln borta.

(Sagor och Sägner, Visor Skrock och Ordspråk från Vestergötland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, (1891). 11-12)

Trollen i Linneklinten

Linneklinten ligger vid Stillestorp mellan Stenkullen och Stora Lundby /.../ Bergkullen Linneklinten har ansetts vara mycket farlig att passera, särskilt nattetid, då trollen i berget kunde spela de resande många spratt. En gång sutto några personer och vilade invid kullen, varvid de skämtade om trollen, särskilt om ett av dem, som brukade ställa ut ett par gröna tofflor. Den mannen, som talade om tofflorna, kände strax ett stygn i bröstet, varefter han spottade blod och dog inom kort. (Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1951). 54)

Soldyrkare vid Östra Svederna

Upptecknat av John Winkist 1944 Berättare: Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. I mormors barndom (hon var född 1810) bodde en gammal man i Östra Svederna. En klar sommarmorgon gick gubben upp på ett berg, vid gården, för att se den uppgående solen. Han bad till solen och bugade sig för den. Därvid bröt han ena lårbenet och dog några dagar därefter. Strax före jul offrade han ett litet bockalamm (en getabock) eller en liten ”väre” (bagge). Blodet göt han över en sten och läste en besvärjelse. Hedniska offerseder levde länge kvar bland skogsfolket ute på Risveden. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 366)