Björnföraren och trollen

Trollen kom från Lycke och ville låna dricka varenda jul. De hade kopparspänner och kopparok och bar i. En jul kom de dit, var där en djurtämjare som hade fått nattlogi, och han hade en liten björn med sig. Han hade gått och lagt sig på ommen /=ungen, en avsats som användes som sovplats/, och björnen hade han med sig. Då nu trollen kom och stod på golvet och skulle ha sin dricka, så pötte djurtämjaren ned sin björn på golvet, och då blev trollen förskräckta och rusade iväg.

Årtet efteråt kom en av trollen fram och frågade folket, om de hade sin stora ilskan katta kvar. 'Nu är hon mycket värre', svarade de, 'nu har hon sju ungar.' Då tordes inte trollen visa sig i Lycke mer.

Netecknad i Hemsjö

(af Klintberg, Bengt. Svenska folksägner. Stockholm: PAN/Norstedts, (1973). 130)

Bronsåldersrösen på Ingareds åsar

Vid Hultebacka på de s.k. Ingareds åsar, strax söder om missionshuset vid Lycke, finnes invid vägen sex st. stora bronsåldersrös, mätande 12–15 m. i tvärmått. Där har det också spökat. G. Djurklou skrev 1868: ”För några år sedan hade en man försökt sin lycka uti ett av rösen och efter träget arbetande kommit till en stor häll, men då han försökte uppbryta denna, hade ett buller hörts i röset och hade han ej skyndat därifrån, skulle han där ha blivit levande begraven, ty stenarna föll av sig själva ned i det öppnade hålet, så att röset blev alldeles som förut. En annan sökte tidigt en söndagsmorgon bliva ägare av skatter, som här tros ligga begravna, men blev under arbetet så sömnig, att han trots snikenheten ej kunde hålla sig vaken utan inslumrade och vaknade först, då klockorna började ringa uti kyrkan. Han varsnade nu till sin stora förskräckelse en hisklig orm, som höjde sitt stora huvud upp ur röset och vars eldsprutande ögon och vassa gadd hotande riktades mot honom. Som en uppskrämd hare hoppade han upp ur röset, men ormen sjönk ned däruti och försvann. Det var emellertid hans lycka, att klockornas underbara kraft band ormen, eljest hade skattsökaren aldrig kommit undan med livet. Lyckligare än de här omnämnda hade dock för längre tid tillbaka en gubbe varit, som i ett av stenrösena funnit en brännvinspanna full med silverpenningar, och orsaken, varför han i detta fall fått bättre lön för mödan än de andra, ansågs vara, att 'han fann utan att söka, ty han sökte endast sten till en hägnad, men den som söker efter andra skatter, finner endast sten, alla andra missöden att förtiga' -”. John Hallin har berättat flera av de sägner, som om rösena varit gängse i orten. En av dem är så lydande:
"För att komma i besittning av de skatter, som enligt allmän föreställning funnos i rösen, skulle plundringen äga rum tidigt en söndagsmorgon, och under arbetet med stenarna finge ej yttras ett enda ord. Med kännedom härom begav sig en man åstad till ett av rösena och började kasta undan stenar för att nå skatten. Då mannen arbetat en sund och åstadkommit ett ansenligt hål i röset, fick han syn på en mycket fint klädd herre, som på en ståtlig häst med stark fart kom ridande vägen fram förbi röset. Efter en stund kom en annan ryttare, som red på en eländig, halt häst (enligt andra berättelser en halt höna eller bock) helt sakta framåt vägen. Vid röset stannade han och frågade mannen i röset, om han sett någon ryttare på vägen. Den tillfrågade svarade ej, utan fortsatte sitt arbete, som om han ingenting hört. Då frågade ryttaren honom, om det var troligt, att han kunde hinna upp den förre ryttaren. Denna fråga tycket mannen i röset var så lustig att han för ett ögonblick glömde sin föresats att tiga, och skrattande sade han: 'Näe, hjälpa mig, du det gör'. I detsamma började stenarna röra sig och fylla det upprivna hålet i röset, och hade mannen ej så hastigt hoppat upp, skulle han blivit levande begraven. Röset låg nu i sitt förra skick, och av ryttaren syntes ej ett spår. Från den dagen var mannen ej vid sina sinnens fulla bruk utan litet virrig.”

(Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1951). 46-48)

Stötteberget

Vid Lilleskog går en avtagsväg t.h. till Västra Bodarne och därifrån vidare till Norsesund. Vår färd går emellertid t.v. på Göteborgsvägen, ty där ligger ”Stötteberget” invid vägen inte långt från Lycke. För att få god tur på resan får man inte glömma att sätta en stötta under den starkt lutande berghällen – det har många färdemän gjort före oss och försäkrat att de sedan fått en lyckosam resa. Bara det nu inte går med all denna ved som det gick med stöttorna vid ett liknande berg mellan Lidköping och Läckö. Det berättades där för en del år sedan, att de resande genom ”stöttor” försåg en invid berget boende gumma med vedbrand, som räckte under hela året. ”Stötteberget” vid Lycke är eller har varit bebott av troll. Invid berget lär en gång ha stått ett slag mellan svenskar och danskar. I mossen vid vägen skall en ryttare i full rustning emellanåt visa sig. Ibland synes även ljussken där. Det visade sig nära nog varenda kväll under försommaren 1914. en gammal 90-årig man spådde då: ”När det skenet visar sig så ofta, som det nu gjort en tid, så blir det säkert krig och ledsamheter.” Och det blev det ju också. (Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1951). 46)

Åh, se kissa!

I Stötteberget, hvilket så kallas, emedan folket derunder sätta stöttar, för att ej den framåtlutande klippan skall nedstörta öfver vandraren på vägen, bo troll i stort antal. Man har en gång sett ett mycket långt tåg af dem marschera fram utur berget. Då folket slaget nere på ängarne, har trollhopen visat sig på berget och förrättat samma arbete.

Förr lågo Lyckogårdarne närmare trollens hemvist än nu. Och då kommo dess ofta till folket i Lycke, och lånade af det sakerm som aldrig riktigt igenlemnades. Om julafton plägade trollen besöka en av gårdane, hvarvid de förstörde maten för husets invånare, om dess sutto till bords, dukade de upp mat, som de medhade och kalasade till långt in på natten. Så hände sig en julafton, att det kom en vandrande, som hade en björn att förevisa, till den gården och begärde nattherberge. Folket svarade honom, att de sjelfva ej plägade få någon ro i sitt hus under julnatten, och berättade, huru underligt det tillginge. Men den främmande förklarade sig ej rädd för trollen, och på hans enträgna begäran lät man honom stanna med sin björn.

Det åts tidigt den julaftonen, och derefter lade man sig till hvila. Främlingen fick krypa upp på ugnen och björnen hade han der framför sig. När det nu var lidet en stund, öppnades dörren, en trollkäring steg in och tittade der omkring sig. Derefter komma äfven många andra troll. Käringen dukade upp mat på bordet i stugan, och trollen begynte spisa och hade sin fest så, som vanligt var. Då de hade ätit och druckit, gick samma käringen, som först kommit in, omkring i stugan, och fick hon då se björnen, som låg på ugnen.

”Åh, se kissa!” ropade käringen, ”katta ska äta; vi ska ge kissa mat.”

Och så började hon mata björnen. Men då stötte den bakom liggande mannen till denne, så att han kom ned på bordet och retad rusade efter trollen, som i stor förskräckelse togo till flykten.

Ett år efter om julafton hörde folket inne i stugan, huru trollen kom till fönstret och frågade, om de hade kvar sin ilskna katt sedan förra julen.

”Ja”, svarade folket, ”det har vi, och nu har hon ynglat och har sju ungar.”

”Då törs vi aldrig mer komma till eder,” ropade trollen och sprungo sin väg bort.

(Sagor och Sägner, Visor Skrock och Ordspråk från Vestergötland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, (1891). 13-14)