Strömgubben i Hundsjöbäcken

Upptecknat av John Winkvist 1944 Berättat av Kristian Andresen, född i Långared 1886 Strömgubben (Näcken) kunde man få se i Hundsjöbäcken, som rann från Hundsjön till Anten vid Kvarnabo.
Mellan Baggebo och Kvarnabo var ett litet vattenfall i Hundsjöbäcken. I vattenfallet satt näcken och spelade fiol. Om man ville lära sig att spela av strömgubben, tog man med sig en svart katt, som inte fick ha ett enda vitt hår. Katten bar man i en korg. Man släppte katten i vattenfallet som lön till strömgubben, för att han lärde en spela fiol. Torsdagsnätter, som sommaren, kunde man få se strömgubben, en liten grå gubbe med långt skägg. Inte många fick se honom. Fiolspelare lärde sig spela hos strömgubben.
Jonas på Klinten, en gammal blind spelman bodde på Klinten ovanför Björsbo. Hans son Johannes följde honom till och från lekstugorna i bygden. När de en sommarnatt gick hem från lekstugan i Järn, mellan Björsbo och Klinten, såg pojken 3-4 tomtar med röda mössor, grå rockar, gula förskinn och träskor. Tomtarna stod och smidde på en guldkrona. ”Ser du dom?” sa pojken till fadern, som svarade: ”Nä, ja ser dom inte, men jag höer dom smida.”
Detta hände frampå morgonsidan. En stor sten, ett flyttblock, ligger där. Stenen syntes upplyftad. Tomtarna stod under stenen och smidde. Den blinde spelmannen Jonas på Klinten var född i slutet av 1700-talet. Hans son Johannes var född d. 9 jan. 1835.
Johannes spelade fiol på bröllop. Men han var frireligiös och spelade därför inte på lekaftnar. Hertigen på Gräfsnäs och den blivande kejsarinnan i Tyskland hälsade på hos den blinde spelemannen Jonas på Klinten, som var fattig. De gav honom mat och kläder. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 355)

Jätten Åland och greve Gomer

Jätten Åland blev dödad på Antens is av greve Gomer på Loholms slott, sedan jätten hade bortrövat riddaren på Oplos fagra dotter. Greve Gomer förmodad avse lagman Gudmar Månsson på Loholmen, Gräfsnäs första borgherre.

Sjöjungfrun Anta lovade att hämnas jätten och hotade dränka slottet på ön Loholmen i sjön Anten, om inte greve Gomer offrade sig och kom ner till hennes rike i sjön. Han lovade göra så inom ett år på bestämd mötesplats, Skarpe nos, men glömde sitt löfte och Anta började verkställa sitt hot att dränka Loholmen.

Gomer blev då nödd, i sällskap med sin väpnare Hjalmar som var vittne, att infinna sig vid den bestämda mötesplatsen, en stor sten vid stranden. Här lade han sig av sin hatt och störtade i sjön. Den förtvivlade väpnaren sprang längs stranden och försökte ropa tillbaka till sin herre. Därför kallas än idag hällen, där väpnaren ropade, för "Kallarehall" och den stora stenen för "Gomers sten".

Sägnen berättar också att en liten oansenlig enbuske som växer här vid stranden, där Gomer kastade sin hatt, skall vara grön så länge Gomer finns och lever i vattendjupen.

Jättens Ålands grav har av de gamla i bygden pekats ut för att ligga strax söder om Brudsängens parkeringsplats.

(Sandstedt, Håkan. Strövtåg i hembygden - och fjällbygden. Alingsås: William Michelsens Förlag, (1987). 129-130)