Bronsåldersrösen på Ingareds åsar

Vid Hultebacka på de s.k. Ingareds åsar, strax söder om missionshuset vid Lycke, finnes invid vägen sex st. stora bronsåldersrös, mätande 12–15 m. i tvärmått. Där har det också spökat. G. Djurklou skrev 1868: ”För några år sedan hade en man försökt sin lycka uti ett av rösen och efter träget arbetande kommit till en stor häll, men då han försökte uppbryta denna, hade ett buller hörts i röset och hade han ej skyndat därifrån, skulle han där ha blivit levande begraven, ty stenarna föll av sig själva ned i det öppnade hålet, så att röset blev alldeles som förut. En annan sökte tidigt en söndagsmorgon bliva ägare av skatter, som här tros ligga begravna, men blev under arbetet så sömnig, att han trots snikenheten ej kunde hålla sig vaken utan inslumrade och vaknade först, då klockorna började ringa uti kyrkan. Han varsnade nu till sin stora förskräckelse en hisklig orm, som höjde sitt stora huvud upp ur röset och vars eldsprutande ögon och vassa gadd hotande riktades mot honom. Som en uppskrämd hare hoppade han upp ur röset, men ormen sjönk ned däruti och försvann. Det var emellertid hans lycka, att klockornas underbara kraft band ormen, eljest hade skattsökaren aldrig kommit undan med livet. Lyckligare än de här omnämnda hade dock för längre tid tillbaka en gubbe varit, som i ett av stenrösena funnit en brännvinspanna full med silverpenningar, och orsaken, varför han i detta fall fått bättre lön för mödan än de andra, ansågs vara, att 'han fann utan att söka, ty han sökte endast sten till en hägnad, men den som söker efter andra skatter, finner endast sten, alla andra missöden att förtiga' -”. John Hallin har berättat flera av de sägner, som om rösena varit gängse i orten. En av dem är så lydande:
"För att komma i besittning av de skatter, som enligt allmän föreställning funnos i rösen, skulle plundringen äga rum tidigt en söndagsmorgon, och under arbetet med stenarna finge ej yttras ett enda ord. Med kännedom härom begav sig en man åstad till ett av rösena och började kasta undan stenar för att nå skatten. Då mannen arbetat en sund och åstadkommit ett ansenligt hål i röset, fick han syn på en mycket fint klädd herre, som på en ståtlig häst med stark fart kom ridande vägen fram förbi röset. Efter en stund kom en annan ryttare, som red på en eländig, halt häst (enligt andra berättelser en halt höna eller bock) helt sakta framåt vägen. Vid röset stannade han och frågade mannen i röset, om han sett någon ryttare på vägen. Den tillfrågade svarade ej, utan fortsatte sitt arbete, som om han ingenting hört. Då frågade ryttaren honom, om det var troligt, att han kunde hinna upp den förre ryttaren. Denna fråga tycket mannen i röset var så lustig att han för ett ögonblick glömde sin föresats att tiga, och skrattande sade han: 'Näe, hjälpa mig, du det gör'. I detsamma började stenarna röra sig och fylla det upprivna hålet i röset, och hade mannen ej så hastigt hoppat upp, skulle han blivit levande begraven. Röset låg nu i sitt förra skick, och av ryttaren syntes ej ett spår. Från den dagen var mannen ej vid sina sinnens fulla bruk utan litet virrig.”

(Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1951). 46-48)

Mördade frun som gick igen

Maja på Loastom berättar. Maja Höglund var född i Stora Mellby 1840 och gift med soldaten Anders Höglund på Loastom. Berättelsen är nertecknad 1927. 

Det var en man som hade dödat sin hustru och grävt ner henne och lagt en vedfamn över. Så var det en gästgivaregård och där var det ett rum där det spökade varenda natt så att ingen tordes ligga där. 

En kväll kom en fru resande och ville ha rum. Då sade värden att han hade bara ett ledigt men där kunde ingen bo för att det spökade där. Men frun sa att hon var inte rädd och så fick hon rummet. 

På natten kom spöket. Då sa frun: Är du en ond ande så gå bort härifrån, men är du god så stig fram! Då talade spöket om att hennes man hade dödat henne och begravt henne och där var en liten grön gräsfläck över platsen och det låg en vedfamn på den. Sen visade hon att hon hade ett hål i huvudet efter en yxa. Då tog frun av sig sin vigselring och lade den i hålet och sa: Gå i frid! 

På morgonen tog frun med sig länsman och de sökte rätt på stället där den mördade var begraven. Och så hittade de liket, som inte hade multnat. Men när frun tog sin vigselring, som låg i huvudet, så föll liket till stoft. 

(Andersson, Karl-Erik och Björklund, Bo. Risveden, en västsvensk obygds historia, del 2. Acta Risvedensis, (2006). 102)