Drottning Hacka

I Hemsjö skogar förekomma rös i stor mängd. Folket kallar dem hackerös och berättar följande om deras tillkomst: 

Det var en gång stor hungernöd i landet och kungen befallde derför, att hvar tionde man skulle dödas. Denna kungens befallning förde en riksdagsman, säger folket, med sig hem och omtalade densamma för sin dotter. Hon menade, att det var mycket oklokt af kungen att göra så och sade, att hon visste bättre råd. Detta hennes tal fick kungen höra. Han befallde då, att hon skulle komma till honom, men hon skulle komma hvarken i ny eller nedan, hvarken natt eller dag, havren hungrig  eller mätt, hvarken gående eller ridande, hvarken klädd eller oklädd. Då svepte den klicka riksdagsmannadottern sig i ett nät, förtärde en lök, sate sig på en bock med fötterna släpande på marken och begaf sig åstad i dagbräckningen en tid af året, då det hvarken nedan eller ny. Framkommen till konungen, rådde hon honom att icke döda folket, utan i stället gifta det en kappe korn, då det kunde hacka upp jorden, så och skörda. Konungen tyckte detta råd var godt och följde det. Den kloka kvinnan blev drottning och kallades drottning Hacka. Ifrån des tiden äro hackerösen, vilka uppkastades av folket, som hon räddade från döden.

(Sagor och Sägner, Visor Skrock och Ordspråk från Vestergötland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, (1891). 16 )

Trollen i Linneklinten

Linneklinten ligger vid Stillestorp mellan Stenkullen och Stora Lundby /.../ Bergkullen Linneklinten har ansetts vara mycket farlig att passera, särskilt nattetid, då trollen i berget kunde spela de resande många spratt. En gång sutto några personer och vilade invid kullen, varvid de skämtade om trollen, särskilt om ett av dem, som brukade ställa ut ett par gröna tofflor. Den mannen, som talade om tofflorna, kände strax ett stygn i bröstet, varefter han spottade blod och dog inom kort. (Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1951). 54)

Gubben som gick igen

Liva i Skogster berättar. Olivia Andersson föddes i Skogstorp Östergården 1854 och bodde där hela sitt liv. Hennes berättelser är nedtecknade 1929. 

Det var en gubbe i Skepplanda som var död och begraven och på kvällen samma dag stod gubben i en vrå i rummet därhemma. Och di tyckte det var besvärligt att se denna mänskan stå där, så di gick till prästen. Men han ville inte gå med utan sa att di skulle hänga ett lakan över'n. Det gjorde di då, men det fallde ner, och karlen stod där likadanner som förut.

Och då gick di till prästen en gång till och han kom och frågte'n , om det var nånting han ville. Och då svara han att han hade flyttat en skillnadssten för sin granne, så han hade tagit mer än han skulle ha. Och nu ville han ha rättat till det, för annars får han inte ro i sin grav. Och prästen sa till honom att han skulle gå dit han skall vara. Och sedan blev den däre stenen flyttad och di hörde aldrig av gubben mera.

 (Andersson, Karl-Erik och Björklund, Bo. Risveden, en västsvensk obygds historia, del 2. Acta Risvedensis, (2006).102)

Mördade frun som gick igen

Maja på Loastom berättar. Maja Höglund var född i Stora Mellby 1840 och gift med soldaten Anders Höglund på Loastom. Berättelsen är nertecknad 1927. 

Det var en man som hade dödat sin hustru och grävt ner henne och lagt en vedfamn över. Så var det en gästgivaregård och där var det ett rum där det spökade varenda natt så att ingen tordes ligga där. 

En kväll kom en fru resande och ville ha rum. Då sade värden att han hade bara ett ledigt men där kunde ingen bo för att det spökade där. Men frun sa att hon var inte rädd och så fick hon rummet. 

På natten kom spöket. Då sa frun: Är du en ond ande så gå bort härifrån, men är du god så stig fram! Då talade spöket om att hennes man hade dödat henne och begravt henne och där var en liten grön gräsfläck över platsen och det låg en vedfamn på den. Sen visade hon att hon hade ett hål i huvudet efter en yxa. Då tog frun av sig sin vigselring och lade den i hålet och sa: Gå i frid! 

På morgonen tog frun med sig länsman och de sökte rätt på stället där den mördade var begraven. Och så hittade de liket, som inte hade multnat. Men när frun tog sin vigselring, som låg i huvudet, så föll liket till stoft. 

(Andersson, Karl-Erik och Björklund, Bo. Risveden, en västsvensk obygds historia, del 2. Acta Risvedensis, (2006). 102)

En man överlevde digerdöden

Det berättas, att då digerdöden härjade, skall i hela Ödenäs socken allt folk med undantag av en enda man ha dött. En morgon fick han se rök stiga upp i skogen bortåt Sandhultshöjderna. Mannen begav sig ut på vandring och när han kom till Sandhult, fann han i en stuga på "Gössereds fjäll" en kvinna, som var den enda invånaren i den församlingen. Mannen och kvinnan förenade sina öden, och från detta par härstammar nu hela bygdens befolkning, tilläger sägnen.

(Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1952). 121)

Soldyrkare vid Östra Svederna

Upptecknat av John Winkist 1944 Berättare: Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. I mormors barndom (hon var född 1810) bodde en gammal man i Östra Svederna. En klar sommarmorgon gick gubben upp på ett berg, vid gården, för att se den uppgående solen. Han bad till solen och bugade sig för den. Därvid bröt han ena lårbenet och dog några dagar därefter. Strax före jul offrade han ett litet bockalamm (en getabock) eller en liten ”väre” (bagge). Blodet göt han över en sten och läste en besvärjelse. Hedniska offerseder levde länge kvar bland skogsfolket ute på Risveden. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 366)

En bergstagen kvinna

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: Anna Svensson, född 1870 i Långared. En gång blev en ung kvinna intagen i ett berg. Men varje juldagskväll fick hon av bergatrollen lov att gå hem. Dock måste hon lova trollen att ej för någon omtala var hon befann sig. Trollen befallde henne att vara tillbaka i berget före midnatt. Men en juldagskväll, när hon skulle gå tillbaka omtalade hon för sin mor, var hon var och vilket berg hon befann sig i. När hon sedan gick tillbaka till berget och var kommen utanför bergets dörr, var trollen där och passade på henne. De slog henne, så att blodet flöt över den röda guldstickade klänningen, och kvinnan föll ner död. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 358)