Gästgiverskan som mötte Odens jakt

Soffi i Brasegårn såg Odens jakt en gång. Hon var och förestod gästgiveriet i Töllsjö, och så skulle hon gå hem och hälsa på en julafton, men när hon kom till Blåssamaera fick hon hör ett sådant väldigt stoj och oväsen i skogen. Det blåste i jägarpipor och hundar skällde, och så kom det en käring och sprang för livet, och hon sa till Soffi, att hon inte fick tala om att hon hade sett henne.

Alldeles efteråt kom en ryttare ridande, och han frågade om hon hade sett några springa förbi, och Soffi vågade inte säga annat än som det var. Då red han igen, och så small det ett skott, så det dånade i skogen, och sen kom han igen, och då hade han käringen på hästryggen bakom sig. 'Det var allt din lycka, att du svarade', sa ryttaren, 'annars hade du legat där istället.'

Nedtecknad i Hemsjö

(af Klintberg, Bengt. Svenska folksägner. Stockholm: PAN/Norstedts, (1973). 82-83)

Den bergtagne Svedje-bonden

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: A.P. Johansson (Anders Petter) född 1846 i Långared. En afton gick en bonde från Västra Svederna hem från Säckegärde vid Kvarnabo. När han kom mittför Skvaleberget vid Svederna, kunde han inte komma längre. Strax fick ha se en vacker kvinna, som bjöd honom sällskap. Snart befann han sig inne i berget. Där fanns stora kittlar och fat av silver och guld. Kvinnan bjöd mannen att stanna kvar. Mannen vägrade och fick gå. Han blev tillsagd att rida hem på en grå häst, som han fick låna av trollen, med tillsägelse att släppa den, när han kom hem.
Men när han kom ut ur berget, befann han sig stående och hållande i tvenne grenar, som växt ut ur en trädstubbe. De båda grenarna var hästens tyglar, tyckte bonden. När han kom hem, hade han varit i berget en dag och två nätter. Därav var han så illa däran, att han inte orkade arbeta en lång tid därefter. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 357)