Gästgiverskan som mötte Odens jakt

Soffi i Brasegårn såg Odens jakt en gång. Hon var och förestod gästgiveriet i Töllsjö, och så skulle hon gå hem och hälsa på en julafton, men när hon kom till Blåssamaera fick hon hör ett sådant väldigt stoj och oväsen i skogen. Det blåste i jägarpipor och hundar skällde, och så kom det en käring och sprang för livet, och hon sa till Soffi, att hon inte fick tala om att hon hade sett henne.

Alldeles efteråt kom en ryttare ridande, och han frågade om hon hade sett några springa förbi, och Soffi vågade inte säga annat än som det var. Då red han igen, och så small det ett skott, så det dånade i skogen, och sen kom han igen, och då hade han käringen på hästryggen bakom sig. 'Det var allt din lycka, att du svarade', sa ryttaren, 'annars hade du legat där istället.'

Nedtecknad i Hemsjö

(af Klintberg, Bengt. Svenska folksägner. Stockholm: PAN/Norstedts, (1973). 82-83)

Stötteberget

Vid Lilleskog går en avtagsväg t.h. till Västra Bodarne och därifrån vidare till Norsesund. Vår färd går emellertid t.v. på Göteborgsvägen, ty där ligger ”Stötteberget” invid vägen inte långt från Lycke. För att få god tur på resan får man inte glömma att sätta en stötta under den starkt lutande berghällen – det har många färdemän gjort före oss och försäkrat att de sedan fått en lyckosam resa. Bara det nu inte går med all denna ved som det gick med stöttorna vid ett liknande berg mellan Lidköping och Läckö. Det berättades där för en del år sedan, att de resande genom ”stöttor” försåg en invid berget boende gumma med vedbrand, som räckte under hela året. ”Stötteberget” vid Lycke är eller har varit bebott av troll. Invid berget lär en gång ha stått ett slag mellan svenskar och danskar. I mossen vid vägen skall en ryttare i full rustning emellanåt visa sig. Ibland synes även ljussken där. Det visade sig nära nog varenda kväll under försommaren 1914. en gammal 90-årig man spådde då: ”När det skenet visar sig så ofta, som det nu gjort en tid, så blir det säkert krig och ledsamheter.” Och det blev det ju också. (Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1951). 46)

Bälebergstrollen

Bälebergstrollen ägde stora skatter av silver och guld. En gång då en ryttare red förbi berget kom en trollgumma ut och bjöd honom dricka ur ett silverhorn. Ryttaren tog emot hornet, men innehållet slog han ut bakom sig och red därefter så fort hästen kunde springa mot kyrkan med trollet hack i häl efter sig. I Häståsaberget bodde andra troll, och då de fingo se ryttaren, ropade de att han skulle ”ri akern den båle å inte vägen den håle”. Då mannen välbehållen kommit in på kyrkogården – hästen som stannat utanför kyrkogården, slog trollkäringen ihjäl – skyndade han sig att ringa i klockan, och då måste trollet ge sig iväg. Hornet gjorde man sedan om till en nattvardskalk. ”Men”, tillägger sägnen, ”den var av så fint silver, så Bälingeborna fick inte behålla den utan den togs till Alingsås landskyrka, och där finns den än idag”.

(Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1951). 30)