Skatten vid Loberget

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: Anders Jonsson, född 1838 i Långared. I närheten av Loberget (lodjur?) vid Stensjön, å Gräfsnässkogen finns en skatt nergrävd. Skatten kan tagas upp endast vid midnattstid, en torsdagsnatt, som infaller tredje dagen före fullmåne.
En sådan lämplig torsdag hade berättaren Anders Jonsson tillsammans med Sven på Skansen begivit sig till platsen för att gräva upp skatten. Männen hade då kvicksilver i sina rockfickor, för att skattesökandet skulle lyckas bra.
Allt gick väl. Vid midnattstid hade de kommit så långt med sin grävning att de med spadarna kunde stöta emot penningekistan. Sven på Skansen såg då en stor, svart korpliknande fågel sitta nära intill männen. Den svarta fågeln var stor som en medelstor hund och hade eldröda ögon. Sven kunde i förskräckelsen inte vara tyst utan sa: ”Se, va ä dä för något? Men då försvann fågeln. Månen gick i moln och det blev mörkt i skogen. Skattgrävarna blev förskräckta och ville skynda hem. Men de blev fullständigt förvillade och måste vara kvar i skogen, tills solen gick upp nästa dag. Anders Jonsson sa, ”Skattesökandet skulle nog gått bra, om han blott hunnit kasta sitt eldstål på fågeln.” (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 356)

Strömgubben i Hundsjöbäcken

Upptecknat av John Winkvist 1944 Berättat av Kristian Andresen, född i Långared 1886 Strömgubben (Näcken) kunde man få se i Hundsjöbäcken, som rann från Hundsjön till Anten vid Kvarnabo.
Mellan Baggebo och Kvarnabo var ett litet vattenfall i Hundsjöbäcken. I vattenfallet satt näcken och spelade fiol. Om man ville lära sig att spela av strömgubben, tog man med sig en svart katt, som inte fick ha ett enda vitt hår. Katten bar man i en korg. Man släppte katten i vattenfallet som lön till strömgubben, för att han lärde en spela fiol. Torsdagsnätter, som sommaren, kunde man få se strömgubben, en liten grå gubbe med långt skägg. Inte många fick se honom. Fiolspelare lärde sig spela hos strömgubben.
Jonas på Klinten, en gammal blind spelman bodde på Klinten ovanför Björsbo. Hans son Johannes följde honom till och från lekstugorna i bygden. När de en sommarnatt gick hem från lekstugan i Järn, mellan Björsbo och Klinten, såg pojken 3-4 tomtar med röda mössor, grå rockar, gula förskinn och träskor. Tomtarna stod och smidde på en guldkrona. ”Ser du dom?” sa pojken till fadern, som svarade: ”Nä, ja ser dom inte, men jag höer dom smida.”
Detta hände frampå morgonsidan. En stor sten, ett flyttblock, ligger där. Stenen syntes upplyftad. Tomtarna stod under stenen och smidde. Den blinde spelmannen Jonas på Klinten var född i slutet av 1700-talet. Hans son Johannes var född d. 9 jan. 1835.
Johannes spelade fiol på bröllop. Men han var frireligiös och spelade därför inte på lekaftnar. Hertigen på Gräfsnäs och den blivande kejsarinnan i Tyskland hälsade på hos den blinde spelemannen Jonas på Klinten, som var fattig. De gav honom mat och kläder. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 355)

Jätten Åland och sjöjungfrun Anta

Jätten Åland skulle ha bott ensam i sitt Åsjöberg. I sin jätteensamhet suckade han efter någon fager kvinnovarelse och i månskensnätter såg han med lystna ögon hur den väna sjöjungfrun Anta dansade med andra sjöjungfrur på Åsjöns vattenspegel. En sådan månskensnatt lyckades han röva bort Anta och föra henne till klippterassen ovanför Ålandasjön, som också blev deras brudsäng.

Sjöjungfru Anta sörjde sin fångenskap och längtade tillbaka till sin Ålandasjö och sina vänner där. Och en natt kastade hon sig utför klippterassen, men nådde aldrig sjön utan omkom i den steniga terrängen. Ingen skall sedan dess ha sett jätten Åland.

Men det finns de som berättar att jätten Åland och sjöjungfrun Anta skall visa sig i klippterassen - Brudsängen - varje torsdagsnatt när det är fullmåne.

(Sandstedt, Håkan. Strövtåg i hembygden - och fjällbygden. Alingsås: William Michelsens Förlag, (1987). 129)