Marulv

Matilda Johansdotter i Blackekärr i Östad var född 1864 i Grandalen i Hålanda. /…/ 1929 berättade hon följande:
Di sa det kunde finnas folk, som blev förvandlade till marulvar. Di skulle ha barnet till krypa genom en fölungehams, efterbörden efter en fölunge. Och så skulle di barnen kunna bli så förfärliga, så var det en tös, så skulle hon kunna föda barn utan smärta, och var det en karl skulle han bli stark som en jätte. Men så kunde karlen bli förvandlad till en marulv. Det var en hund. Och så var det en karl, som var gift. Och så visste inte hustrun var han var. Men så kom han in, och då börja' han och bita och rösta'na i kjorteln efter mat och gav sig uppi ett fat kalla potatis och slafsa och åt. Och då ropa hon: Anders! Och då stod han livslevande inför henne. Men ifrån den stunden var förtrollningen bruten, så han kunde inte bli marulv mer. Det skulle vara verkligen sant.

(Andersson, Karl-Erik och Björklund, Bo. Risveden, en västsvensk obygds historia, del 2. Acta Risvedensis, (2006). 101)

Jätten Åland och greve Gomer

Jätten Åland blev dödad på Antens is av greve Gomer på Loholms slott, sedan jätten hade bortrövat riddaren på Oplos fagra dotter. Greve Gomer förmodad avse lagman Gudmar Månsson på Loholmen, Gräfsnäs första borgherre.

Sjöjungfrun Anta lovade att hämnas jätten och hotade dränka slottet på ön Loholmen i sjön Anten, om inte greve Gomer offrade sig och kom ner till hennes rike i sjön. Han lovade göra så inom ett år på bestämd mötesplats, Skarpe nos, men glömde sitt löfte och Anta började verkställa sitt hot att dränka Loholmen.

Gomer blev då nödd, i sällskap med sin väpnare Hjalmar som var vittne, att infinna sig vid den bestämda mötesplatsen, en stor sten vid stranden. Här lade han sig av sin hatt och störtade i sjön. Den förtvivlade väpnaren sprang längs stranden och försökte ropa tillbaka till sin herre. Därför kallas än idag hällen, där väpnaren ropade, för "Kallarehall" och den stora stenen för "Gomers sten".

Sägnen berättar också att en liten oansenlig enbuske som växer här vid stranden, där Gomer kastade sin hatt, skall vara grön så länge Gomer finns och lever i vattendjupen.

Jättens Ålands grav har av de gamla i bygden pekats ut för att ligga strax söder om Brudsängens parkeringsplats.

(Sandstedt, Håkan. Strövtåg i hembygden - och fjällbygden. Alingsås: William Michelsens Förlag, (1987). 129-130)

Jätten Åland och sjöjungfrun Anta

Jätten Åland skulle ha bott ensam i sitt Åsjöberg. I sin jätteensamhet suckade han efter någon fager kvinnovarelse och i månskensnätter såg han med lystna ögon hur den väna sjöjungfrun Anta dansade med andra sjöjungfrur på Åsjöns vattenspegel. En sådan månskensnatt lyckades han röva bort Anta och föra henne till klippterassen ovanför Ålandasjön, som också blev deras brudsäng.

Sjöjungfru Anta sörjde sin fångenskap och längtade tillbaka till sin Ålandasjö och sina vänner där. Och en natt kastade hon sig utför klippterassen, men nådde aldrig sjön utan omkom i den steniga terrängen. Ingen skall sedan dess ha sett jätten Åland.

Men det finns de som berättar att jätten Åland och sjöjungfrun Anta skall visa sig i klippterassen - Brudsängen - varje torsdagsnatt när det är fullmåne.

(Sandstedt, Håkan. Strövtåg i hembygden - och fjällbygden. Alingsås: William Michelsens Förlag, (1987). 129)