Bronsåldersrösen på Ingareds åsar

Vid Hultebacka på de s.k. Ingareds åsar, strax söder om missionshuset vid Lycke, finnes invid vägen sex st. stora bronsåldersrös, mätande 12–15 m. i tvärmått. Där har det också spökat. G. Djurklou skrev 1868: ”För några år sedan hade en man försökt sin lycka uti ett av rösen och efter träget arbetande kommit till en stor häll, men då han försökte uppbryta denna, hade ett buller hörts i röset och hade han ej skyndat därifrån, skulle han där ha blivit levande begraven, ty stenarna föll av sig själva ned i det öppnade hålet, så att röset blev alldeles som förut. En annan sökte tidigt en söndagsmorgon bliva ägare av skatter, som här tros ligga begravna, men blev under arbetet så sömnig, att han trots snikenheten ej kunde hålla sig vaken utan inslumrade och vaknade först, då klockorna började ringa uti kyrkan. Han varsnade nu till sin stora förskräckelse en hisklig orm, som höjde sitt stora huvud upp ur röset och vars eldsprutande ögon och vassa gadd hotande riktades mot honom. Som en uppskrämd hare hoppade han upp ur röset, men ormen sjönk ned däruti och försvann. Det var emellertid hans lycka, att klockornas underbara kraft band ormen, eljest hade skattsökaren aldrig kommit undan med livet. Lyckligare än de här omnämnda hade dock för längre tid tillbaka en gubbe varit, som i ett av stenrösena funnit en brännvinspanna full med silverpenningar, och orsaken, varför han i detta fall fått bättre lön för mödan än de andra, ansågs vara, att 'han fann utan att söka, ty han sökte endast sten till en hägnad, men den som söker efter andra skatter, finner endast sten, alla andra missöden att förtiga' -”. John Hallin har berättat flera av de sägner, som om rösena varit gängse i orten. En av dem är så lydande:
"För att komma i besittning av de skatter, som enligt allmän föreställning funnos i rösen, skulle plundringen äga rum tidigt en söndagsmorgon, och under arbetet med stenarna finge ej yttras ett enda ord. Med kännedom härom begav sig en man åstad till ett av rösena och började kasta undan stenar för att nå skatten. Då mannen arbetat en sund och åstadkommit ett ansenligt hål i röset, fick han syn på en mycket fint klädd herre, som på en ståtlig häst med stark fart kom ridande vägen fram förbi röset. Efter en stund kom en annan ryttare, som red på en eländig, halt häst (enligt andra berättelser en halt höna eller bock) helt sakta framåt vägen. Vid röset stannade han och frågade mannen i röset, om han sett någon ryttare på vägen. Den tillfrågade svarade ej, utan fortsatte sitt arbete, som om han ingenting hört. Då frågade ryttaren honom, om det var troligt, att han kunde hinna upp den förre ryttaren. Denna fråga tycket mannen i röset var så lustig att han för ett ögonblick glömde sin föresats att tiga, och skrattande sade han: 'Näe, hjälpa mig, du det gör'. I detsamma började stenarna röra sig och fylla det upprivna hålet i röset, och hade mannen ej så hastigt hoppat upp, skulle han blivit levande begraven. Röset låg nu i sitt förra skick, och av ryttaren syntes ej ett spår. Från den dagen var mannen ej vid sina sinnens fulla bruk utan litet virrig.”

(Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1951). 46-48)

Bergatrollen i Klingeberget

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: Betty Johansson född 1857 i Långared. Bettys far, Johan Petter Blom, var en gång ute i skogen för att hämta en träkubbe. När han på hemvägen från skogen var kommen mittför Klingeberget, hörde han den allra härligaste sång och musik i berget. Blom blev då mycket rädd och kastade träkubben ifrån sig. Sedan vågade han inte hämta träkubben. Vid flera tillfällen har man hört sång och musik från Klingeberget. Där har man också hört klangen från en mindre klocka. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 355)