Bronsåldersrösen på Ingareds åsar

Vid Hultebacka på de s.k. Ingareds åsar, strax söder om missionshuset vid Lycke, finnes invid vägen sex st. stora bronsåldersrös, mätande 12–15 m. i tvärmått. Där har det också spökat. G. Djurklou skrev 1868: ”För några år sedan hade en man försökt sin lycka uti ett av rösen och efter träget arbetande kommit till en stor häll, men då han försökte uppbryta denna, hade ett buller hörts i röset och hade han ej skyndat därifrån, skulle han där ha blivit levande begraven, ty stenarna föll av sig själva ned i det öppnade hålet, så att röset blev alldeles som förut. En annan sökte tidigt en söndagsmorgon bliva ägare av skatter, som här tros ligga begravna, men blev under arbetet så sömnig, att han trots snikenheten ej kunde hålla sig vaken utan inslumrade och vaknade först, då klockorna började ringa uti kyrkan. Han varsnade nu till sin stora förskräckelse en hisklig orm, som höjde sitt stora huvud upp ur röset och vars eldsprutande ögon och vassa gadd hotande riktades mot honom. Som en uppskrämd hare hoppade han upp ur röset, men ormen sjönk ned däruti och försvann. Det var emellertid hans lycka, att klockornas underbara kraft band ormen, eljest hade skattsökaren aldrig kommit undan med livet. Lyckligare än de här omnämnda hade dock för längre tid tillbaka en gubbe varit, som i ett av stenrösena funnit en brännvinspanna full med silverpenningar, och orsaken, varför han i detta fall fått bättre lön för mödan än de andra, ansågs vara, att 'han fann utan att söka, ty han sökte endast sten till en hägnad, men den som söker efter andra skatter, finner endast sten, alla andra missöden att förtiga' -”. John Hallin har berättat flera av de sägner, som om rösena varit gängse i orten. En av dem är så lydande:
"För att komma i besittning av de skatter, som enligt allmän föreställning funnos i rösen, skulle plundringen äga rum tidigt en söndagsmorgon, och under arbetet med stenarna finge ej yttras ett enda ord. Med kännedom härom begav sig en man åstad till ett av rösena och började kasta undan stenar för att nå skatten. Då mannen arbetat en sund och åstadkommit ett ansenligt hål i röset, fick han syn på en mycket fint klädd herre, som på en ståtlig häst med stark fart kom ridande vägen fram förbi röset. Efter en stund kom en annan ryttare, som red på en eländig, halt häst (enligt andra berättelser en halt höna eller bock) helt sakta framåt vägen. Vid röset stannade han och frågade mannen i röset, om han sett någon ryttare på vägen. Den tillfrågade svarade ej, utan fortsatte sitt arbete, som om han ingenting hört. Då frågade ryttaren honom, om det var troligt, att han kunde hinna upp den förre ryttaren. Denna fråga tycket mannen i röset var så lustig att han för ett ögonblick glömde sin föresats att tiga, och skrattande sade han: 'Näe, hjälpa mig, du det gör'. I detsamma började stenarna röra sig och fylla det upprivna hålet i röset, och hade mannen ej så hastigt hoppat upp, skulle han blivit levande begraven. Röset låg nu i sitt förra skick, och av ryttaren syntes ej ett spår. Från den dagen var mannen ej vid sina sinnens fulla bruk utan litet virrig.”

(Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1951). 46-48)

Bälebergstrollen

Bälebergstrollen ägde stora skatter av silver och guld. En gång då en ryttare red förbi berget kom en trollgumma ut och bjöd honom dricka ur ett silverhorn. Ryttaren tog emot hornet, men innehållet slog han ut bakom sig och red därefter så fort hästen kunde springa mot kyrkan med trollet hack i häl efter sig. I Häståsaberget bodde andra troll, och då de fingo se ryttaren, ropade de att han skulle ”ri akern den båle å inte vägen den håle”. Då mannen välbehållen kommit in på kyrkogården – hästen som stannat utanför kyrkogården, slog trollkäringen ihjäl – skyndade han sig att ringa i klockan, och då måste trollet ge sig iväg. Hornet gjorde man sedan om till en nattvardskalk. ”Men”, tillägger sägnen, ”den var av så fint silver, så Bälingeborna fick inte behålla den utan den togs till Alingsås landskyrka, och där finns den än idag”.

(Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1951). 30)

Kungen och stussbäckabonden

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: Karl Andresen, född 1852 i Långared. I Stussbäcken bodde en mycket rik bonde. En gång reste kungen förbi Stussbäcka-Anders gård och blev av bonden bjuden till gästabud på gården. Kungen satt i högsätet och bonden vid hans sida. Mat och dryck fanns i överflöd. Under måltiden beklagade sig bonden för kungen, att ölet ej var gott. Öltunnan hade legat på lut (”på häll”) en tid. Därför hade ölet blivit något ”dävet” (unket). Då sa kungen, att bondens öltunna måtte vara mycket stor. När kungen sedan ville se öltunnan, befanns denna vara så stor, att kungen kunde rida genom det mittersta (största) bandet på tunnan. När kungen red med sitt följe från kungens gård, bjöd han bonden att komma som gäst till kungaslottet. Med stor glädje lovade bonden att komma. En tid därefter grävde bonden ner sina pengar i jorden och red till kungens slott. Där blev han mycket väl mottagen. Men till sin missräkning blev bonden vid måltiden placerad längst nere vid kungens bord. Där serverades han tomma fat och slickade skålar. Så uppkom talesättet i Bjärkebygden, när någon varit på gästabud, där det varit dåligt med mat, ”fick man hugga snok som bonden i Stussbäcken, när han var på middag hos kungen”. När bonden kom hem till Stussbäcken igen, kunde han inte återfinna platsen, där han grävt ner sina pengar. De ligger ännu kvar i skogen. Mången har sedan dess sökt finna penningskatten, men alla har misslyckats. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 364)

Skatten vid Loberget

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: Anders Jonsson, född 1838 i Långared. I närheten av Loberget (lodjur?) vid Stensjön, å Gräfsnässkogen finns en skatt nergrävd. Skatten kan tagas upp endast vid midnattstid, en torsdagsnatt, som infaller tredje dagen före fullmåne.
En sådan lämplig torsdag hade berättaren Anders Jonsson tillsammans med Sven på Skansen begivit sig till platsen för att gräva upp skatten. Männen hade då kvicksilver i sina rockfickor, för att skattesökandet skulle lyckas bra.
Allt gick väl. Vid midnattstid hade de kommit så långt med sin grävning att de med spadarna kunde stöta emot penningekistan. Sven på Skansen såg då en stor, svart korpliknande fågel sitta nära intill männen. Den svarta fågeln var stor som en medelstor hund och hade eldröda ögon. Sven kunde i förskräckelsen inte vara tyst utan sa: ”Se, va ä dä för något? Men då försvann fågeln. Månen gick i moln och det blev mörkt i skogen. Skattgrävarna blev förskräckta och ville skynda hem. Men de blev fullständigt förvillade och måste vara kvar i skogen, tills solen gick upp nästa dag. Anders Jonsson sa, ”Skattesökandet skulle nog gått bra, om han blott hunnit kasta sitt eldstål på fågeln.” (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 356)