Drottning Hacka

I Hemsjö skogar förekomma rös i stor mängd. Folket kallar dem hackerös och berättar följande om deras tillkomst: 

Det var en gång stor hungernöd i landet och kungen befallde derför, att hvar tionde man skulle dödas. Denna kungens befallning förde en riksdagsman, säger folket, med sig hem och omtalade densamma för sin dotter. Hon menade, att det var mycket oklokt af kungen att göra så och sade, att hon visste bättre råd. Detta hennes tal fick kungen höra. Han befallde då, att hon skulle komma till honom, men hon skulle komma hvarken i ny eller nedan, hvarken natt eller dag, havren hungrig  eller mätt, hvarken gående eller ridande, hvarken klädd eller oklädd. Då svepte den klicka riksdagsmannadottern sig i ett nät, förtärde en lök, sate sig på en bock med fötterna släpande på marken och begaf sig åstad i dagbräckningen en tid af året, då det hvarken nedan eller ny. Framkommen till konungen, rådde hon honom att icke döda folket, utan i stället gifta det en kappe korn, då det kunde hacka upp jorden, så och skörda. Konungen tyckte detta råd var godt och följde det. Den kloka kvinnan blev drottning och kallades drottning Hacka. Ifrån des tiden äro hackerösen, vilka uppkastades av folket, som hon räddade från döden.

(Sagor och Sägner, Visor Skrock och Ordspråk från Vestergötland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, (1891). 16 )

Hemsjö kyrkogrund

Då den för några år sedan nedrifna gamla Hemsjö kyrka skulle nybyggas, beslöts det först, att hon skulle uppföras på den s. k. Skölmerhögen. Arbetet påbörjades, men om morgnarna funno Hemsjöborna ständigt förstördt, hvad de gjort om dagarna. De insågo då, att den utsedda platsen ej kunde användas och överenskomma, att tvenne tvillingoxar skulle spännas för en stock och att kyrkan skulle uppföras, der oxarna stannade. Så skedde äfven Oxarne hade stannat på det ställe, hvarest Hemsjö gamla kyrkan stod.

(Sagor och Sägner, Visor Skrock och Ordspråk från Vestergötland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, (1891). 15-16)

Trädet rycktes ur jorden och for hvinande bort

En man var ute på hafvet och kom i den nöd, att hans fartyg fastnade på samma sätt, som om den andre seglaren förmäles /Se sägnen Här luktar kristet blod/. Åfven till hon kommer en person, som säger sig skola befria fartyget och fodrar en person, som säger sig skola befria fartyget och fodrar en sak i ersättning. Den saken var, att seglaren skulle taga ett bälte, som den främmande personen lämnade honom  och spänna det omkring sin dotter, då han anlänt hem. Han gaf sitt löfte härtill, men när han vid sin hemkomst ville spänna bälter omkring dottern, ville denne ej samtycka till detta, emedan hon fruktade något ondt af den besynnerlige hjälparens gåfva. Då spände fadern bältet om en stor ek, som växte vid hans gård, och se! det väldiga trädet rycktes ur jorden och for hivande bort genom luften med bältet.

(Sagor och Sägner, Visor Skrock och Ordspråk från Vestergötland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, (1891). 12)

Åh, se kissa!

I Stötteberget, hvilket så kallas, emedan folket derunder sätta stöttar, för att ej den framåtlutande klippan skall nedstörta öfver vandraren på vägen, bo troll i stort antal. Man har en gång sett ett mycket långt tåg af dem marschera fram utur berget. Då folket slaget nere på ängarne, har trollhopen visat sig på berget och förrättat samma arbete.

Förr lågo Lyckogårdarne närmare trollens hemvist än nu. Och då kommo dess ofta till folket i Lycke, och lånade af det sakerm som aldrig riktigt igenlemnades. Om julafton plägade trollen besöka en av gårdane, hvarvid de förstörde maten för husets invånare, om dess sutto till bords, dukade de upp mat, som de medhade och kalasade till långt in på natten. Så hände sig en julafton, att det kom en vandrande, som hade en björn att förevisa, till den gården och begärde nattherberge. Folket svarade honom, att de sjelfva ej plägade få någon ro i sitt hus under julnatten, och berättade, huru underligt det tillginge. Men den främmande förklarade sig ej rädd för trollen, och på hans enträgna begäran lät man honom stanna med sin björn.

Det åts tidigt den julaftonen, och derefter lade man sig till hvila. Främlingen fick krypa upp på ugnen och björnen hade han der framför sig. När det nu var lidet en stund, öppnades dörren, en trollkäring steg in och tittade der omkring sig. Derefter komma äfven många andra troll. Käringen dukade upp mat på bordet i stugan, och trollen begynte spisa och hade sin fest så, som vanligt var. Då de hade ätit och druckit, gick samma käringen, som först kommit in, omkring i stugan, och fick hon då se björnen, som låg på ugnen.

”Åh, se kissa!” ropade käringen, ”katta ska äta; vi ska ge kissa mat.”

Och så började hon mata björnen. Men då stötte den bakom liggande mannen till denne, så att han kom ned på bordet och retad rusade efter trollen, som i stor förskräckelse togo till flykten.

Ett år efter om julafton hörde folket inne i stugan, huru trollen kom till fönstret och frågade, om de hade kvar sin ilskna katt sedan förra julen.

”Ja”, svarade folket, ”det har vi, och nu har hon ynglat och har sju ungar.”

”Då törs vi aldrig mer komma till eder,” ropade trollen och sprungo sin väg bort.

(Sagor och Sägner, Visor Skrock och Ordspråk från Vestergötland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, (1891). 13-14)

Rydbotrollet

Vid gårdarne Ryd uppehåller sig i bergen en trollpacka, som kallas Rydbotrollet. Hon är mycket lång och mäkta stark. Då en ännu lefvande soldat vi namn Lilja en gång skulle gå förbi Ryd, kommer trollet och går bredvid honom. Han tillsäger henne, att hon skulle strax packa sig undan, men trollet griper då honom och kastar honom till marken. Han försöker att resa sig upp, men blir flere gånger åter kullkastad, till dess han ändtligen med förstörda kläder kom undan. Med tre andra personer har trollet gjort på samma sätt.

(Sagor och Sägner, Visor Skrock och Ordspråk från Vestergötland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, (1891). 14-15 )

Bysjöns mystiska hemlighet

Det märkliga här vid Bysjön - som då hette Hemsjön - började 2 oktober 1720. Vid middagstid kom fisk in mot land i en sådan myckenhet att man kunde fånga dem med blotta händerna eller med en skopa ösa den i korgar. Fisken försökte liksom fly sjön. Först åt man av den men sedan det flöt upp död fisk vågade man inte detta.

Det varade i åtta dagar. Första dagen blev vattnet i sjön grön som av något slem, andra dagen ovanligt blått och på fjärde dagen vitt som salt för att sedan återfå sin sedvanliga klarhet och färg. Man kunde också höra buller från sjöbotten som vid en jordbävning. Ute på sjön kom också upp en stor uppbruten torva.

(Sandstedt, Håkan. Där stigarna tar slut. Alingsås: William Michelsens Förlag, (1985). 104-105)