Brudsängen

Hon skall ha varit en rik bonddotter uppe från Mellbydalen någonstans. Han en fattig, föräldralös dräng som tjänade på gården där. De hade funnit tycke för varandra men giftemål var otänkbart. Det var planlagt av föräldrarna att hon skulle bli hustru till en rik bondson i socknen. För henne var detta otänkbart.

I all hemlighet for de båda förälskade till prästen i Östad för att gifta sig. Men han nekande dem vigsel, då de sakanda lysningsbevis. Bedrövade stannade de i Brobacka på hemvägen, gick genom "nålsögat" ner till den numera bekanta bergsterassen mot Ålundasjön. Här hade de sin brudsäng. Rädda för vad det gjort, fann de till slut ingen annan utväg än att gemensamt kasta sig utför stupet.

Allt sedan dess skall bergsterassen i folkmun ha kallats Brudsängen.

(Sandstedt, Håkan. Strövtåg i hembygden - och fjällbygden. Alingsås: William Michelsens Förlag, (1987). 128)

Jätten Åland och sjöjungfrun Anta

Jätten Åland skulle ha bott ensam i sitt Åsjöberg. I sin jätteensamhet suckade han efter någon fager kvinnovarelse och i månskensnätter såg han med lystna ögon hur den väna sjöjungfrun Anta dansade med andra sjöjungfrur på Åsjöns vattenspegel. En sådan månskensnatt lyckades han röva bort Anta och föra henne till klippterassen ovanför Ålandasjön, som också blev deras brudsäng.

Sjöjungfru Anta sörjde sin fångenskap och längtade tillbaka till sin Ålandasjö och sina vänner där. Och en natt kastade hon sig utför klippterassen, men nådde aldrig sjön utan omkom i den steniga terrängen. Ingen skall sedan dess ha sett jätten Åland.

Men det finns de som berättar att jätten Åland och sjöjungfrun Anta skall visa sig i klippterassen - Brudsängen - varje torsdagsnatt när det är fullmåne.

(Sandstedt, Håkan. Strövtåg i hembygden - och fjällbygden. Alingsås: William Michelsens Förlag, (1987). 129)