Visar inlägg med etikett Berg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Berg. Visa alla inlägg

söndag 12 juni 2016

Ottesången

Ottesången, så kallades skogen bortom hemmanet Långås. Detta namn skulle skogen
eller platsen ha fått efter en mera märkvärdig händelse som en gång för
längesedan skulle timat därstädes. En ung man och en kvinna från Brandsbo
skulle vid en snöstorm ha omkommit, då de gingo från Ottesången i Töllsjö
kyrka. Till minne af denna sorgliga händelse skulle någon sedan i ett berg
eller en större sten inhuggit ett par namn på platsen där de förolyckade
återfunnas och kallat platsen Ottesången.

En annan sägen lyder: en ung man från ovannämnda gård skulle på väg till
ottesången i Töllsjö kyrka gått vilse och blivit bergtags. En trollmö skulle
utanför "Sjögars" eller något annat berg där, bjudit honom en
trolldryck, varav han blivit så glömsk att han förlorat allt minne av sitt hem,
sin mor och sin far och allt, och först nyårsafton då det ringde till helgmål i
Töllsjö kyrka och han nämnt Guds namn, då trollmön ej längre hade någon makt
över honom, kommit ur berget.

Till minne av denna säregna händelse skulle den unge mannen sedan i en
stor sten gjort en inhuggning på den plats, där han vaknade till sans och
kallat den "Ottesången".

Enligt min oförgripliga mening har händelsen haft ett så helt annat
förlopp. Förr i tiden, då det blott var gudstjänst var fjärde eller femte
söndag i vår egen kyrka, gingo ödenäsorna oftare än nu för tiden till Töllsjö
kyrka. Följden blev då den att ödenäsynglingarna bekantade sig med
töllsjötösera och ofta togo sig hustrur i denna församling, varpå vi ha flera
exempel på nära håll. Töllsjötöserna voro, som de äro än idag, synnerligen fagra
under ögonen långa och ståtliga till växten, ungefärligen som - ja, som Karin
Andreas som också på långt håll stammar från en töllsjötös.

Nu kan vi tänka oss att en brandsbopojke bekantat sig med, låt oss säga
en morghult- eller sjögaredstös och fått henne mycket kär. Tösen å sin sida
tyckte om den ståtlige brandsbopojken, men till något mera hade det inte
kommit. Så hade de idag till julottan åter träffats samman och på själva
juldagens morgon givit och tagit varandras löften, tro och kärlek, och i sin unga,
stora lycka glömt att gå till ottesången. De hörde ej ringningen, sågö ej de
strålande kyrkfönstren, ej stigen på vilken de gingo, ej skogen som omgav dem.
De voro som förtrollade och först då de sågo morgonrodnaden båda en ny dag,
hade de kommit till besinning, då de närmade sig en större sten som de kände
igen. Den unga flickan märkte då att hon var långt från sitt hem och den unge
mannen följde henne, fick föräldrarnas samtycke, och stannade hos sin kära över
julen och först nyårsafton återkom till sitt eget hem, där de länge väntat
honom, och trott honom vara bergtagen.

Till minne av denna lyckliga händelse i sitt liv har han sedermera i
samma sten inhuggit sin älskades och sitt eget namn och kallat platsen
"Ottesången".

OTTESÅNGEN
En ungersven gick sig en morgonstund

Han skulle till julottan gå -
På en obanad väg i snödiger stund
för att Tölisjö kyrka uppnå.
han gick i en skog på främmande stig,
han kom på en avväg och "villade sig",
där furorna skyhöghöga stå.

Han gick på en väg i vilsam skog
med sitt lysande julbloss i hand.
Han gick på en stig som till trollberget drog
vid storskogens yttersta rand.
Han gick och han mötte så fager en mö,
om kinden som smultron och nyfallen snö,
i ett skönt och förtrollat land.

Det ringde i kyrkan till Ottesång,
men vår ungsven märkte det ej.
Det ringde en andra, en tredje gång
men klockorna hörde han ej.
Han var fångad och snärjd i en trollmös garn
där den starkaste man blir ett viljelöst barn
som aldrig kan säga ett - nej.

Han gick som i yrsel, han gick som i dröm
med sin leende trollmö i hand,
ty trollmön var finhullt och smeksamt öm,
som en trollmö kan vara ibland.
Han gick där med henne till dagen blev ljus
och morghultsborna gick hem från Guds hus,
över Sjögareds snövita land.

Han gick där med trollmön i Sjögareds berg
på Tölesjöns grottfyllda strand.
Han gick där med henne till skogen fick färg
af en vinterdagsmorgon i brand.
Han gick som man går i sitt tjugonde år.
Han gick som man går i ungdomens vår
till ottan en juldag ibland.

(Websida [2016-06-11] Ödenäs natur och kultur http://odenaskulturonatur.se)

lördag 26 december 2015

Här luktar kristet blod

Vid Sävelången ligger ett berg, om vilket följande historia förtäljes:
Det hände en gång, att, när en gubbe var ute och seglade på hafvet, hans fartyg råkade i ett "beckhaf", så att det ej kunde komma någon väg. Då visade sig i den stora nöden en man, som lofvade att han skulle bringa hjälp och räddning, om gubben ville göra honom en återtjenst. Han berättade då, att vid floden "Säfvelånga" låge ett berg, i vilket hans hund hölles innestängd, och att till berget funnes en dörr, som kunde öppnas med en nyckel, vilken låge under en sten i grannskapet. Och ville han nu, att seglaren, sedan han befriats från faran, skulle begifva sig till berget och släppa ut hunden, hvarefter han kunde gå on och taga af de skatter, som funnes i berget.  Gubben lovade, att han skulle göra så, och då fartyget kommit ur "beckhafvet", for han äfven till Säfelånga. Han fick rätt på nyckeln, öppnade dörren och ställde sig bakom henne. I detsamma rusade en hund ut och ropade: "här luckrar kristet blod", varpå han försvann. Men gubben gick in i berget, tog en del af de därinne hopade skatterna och låste därefter dörren samt lade nyckeln åter under stenen. Kort därpå ville han åter taga af skatterna, men då var nyckeln borta.

(Sagor och Sägner, Visor Skrock och Ordspråk från Vestergötland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, (1891). 11-12)

tisdag 24 november 2015

Rybokärringen

Här /.../ i Rydboskogen synes det toppformade Ränneberget höja sig högt över nejden. Där bodde fordom en mycket fruktad varelse, "Rydbokärringen", och man vågade knappast mitt på ljusa dagen gå genom skogen. Efter mörkrets inbrott var det i varje fall ingen ingen som ensam "torde sticka dit sin näsa". På Getaås, en av de andra höga åsarna i skogen, finnes ett par stora stenblock, och där höllo andra troll till. En natt för mycket länges sedan kom ett troll fram till en kolare i Rydboskogen och språkade med honom. "Jag heter Själv", sa kolaren, då trollet frågade vad han hette. I detsamma tog hand en eldbrand och brände trollet. Då sprang det till sina kamrater och skrek: "Själv brände mej!" - Själv gjort*et, får själv ha't, svarade de andra trollen och skrattade.

(Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1952). 113)

söndag 22 november 2015

En bergstagen kvinna

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: Anna Svensson, född 1870 i Långared. En gång blev en ung kvinna intagen i ett berg. Men varje juldagskväll fick hon av bergatrollen lov att gå hem. Dock måste hon lova trollen att ej för någon omtala var hon befann sig. Trollen befallde henne att vara tillbaka i berget före midnatt. Men en juldagskväll, när hon skulle gå tillbaka omtalade hon för sin mor, var hon var och vilket berg hon befann sig i. När hon sedan gick tillbaka till berget och var kommen utanför bergets dörr, var trollen där och passade på henne. De slog henne, så att blodet flöt över den röda guldstickade klänningen, och kvinnan föll ner död. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 358)

lördag 21 november 2015

Den bergtagne Svedje-bonden

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: A.P. Johansson (Anders Petter) född 1846 i Långared. En afton gick en bonde från Västra Svederna hem från Säckegärde vid Kvarnabo. När han kom mittför Skvaleberget vid Svederna, kunde han inte komma längre. Strax fick ha se en vacker kvinna, som bjöd honom sällskap. Snart befann han sig inne i berget. Där fanns stora kittlar och fat av silver och guld. Kvinnan bjöd mannen att stanna kvar. Mannen vägrade och fick gå. Han blev tillsagd att rida hem på en grå häst, som han fick låna av trollen, med tillsägelse att släppa den, när han kom hem.
Men när han kom ut ur berget, befann han sig stående och hållande i tvenne grenar, som växt ut ur en trädstubbe. De båda grenarna var hästens tyglar, tyckte bonden. När han kom hem, hade han varit i berget en dag och två nätter. Därav var han så illa däran, att han inte orkade arbeta en lång tid därefter. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 357)

tisdag 17 november 2015

Bergatrollet i Krakeberget

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: Sven Johansson, född 1858 i Boeråsen, Långareds socken. I Krakaberget vid hemmanet Boeråsen, på Risveden,fanns ett bergatroll. Trollet gav sig ofta till känna för folket på gården. En gång lagade gamle Sven en kakegrissla (brödspade) åt trollet. Sedan fick han bakebröd av trollet. Men när han vägrade att ta emot brödet, sa trollet, att han inte skulle vara rädd för brödet, för det var ett gott bröd. ”Säden till brödet har växt på din egen åker”, sa trollet. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 356)

måndag 16 november 2015

Bergatrollen i Klingeberget

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: Betty Johansson född 1857 i Långared. Bettys far, Johan Petter Blom, var en gång ute i skogen för att hämta en träkubbe. När han på hemvägen från skogen var kommen mittför Klingeberget, hörde han den allra härligaste sång och musik i berget. Blom blev då mycket rädd och kastade träkubben ifrån sig. Sedan vågade han inte hämta träkubben. Vid flera tillfällen har man hört sång och musik från Klingeberget. Där har man också hört klangen från en mindre klocka. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 355)

tisdag 10 november 2015

Trollen i Bäleberget

Enligt en gammal sägen bor Bäletrollen därinne /i Bäleberget/ med ofantliga rikedomar i guld och diamanter. Bäetrollen skall en gång i sagans urtid ha härskat över bygden men blev tillbakaträngda till Bäleberget av västgötskakungen Rolf Götriksson, som bodde på sin borg Rolfsborg vid Säveån. Nuvarande Rolfs kulle på kartan.

Det är vara först efter en blodig strid som trollen begav sig in i berget. Rolf Götriksson själv fick sin grav på Nolby.

(Sandstedt, Håkan. Där stigarna tar slut. Alingsås: William Michelsens Förlag, (1985). 116)