Greva Gomer och sjöjungfrun Anta

Gudmar Magnusson, den förste med säkerhet kände ägaren av Loholm [i sjön Anten] var lagman i Västergötland omkring år 1312. Han hade 2 söner, som gått till historien. Den ene, Ulf Gudmarsson, gift med den heliga Birgitta, blev ägare till Ulvåsa i Östergötland, som benämnes hans fädernegård. Han blev lagman i Östergötland och Närke. Den andre sonen, Magnus Gudmarsson, gifte sig med Birgittas syster Katarina och blev ägare till Loholm och lagman i Västergötland efter fadern och därjämte riksråd. [...]

Det är säkerligen lagman Gudmar Magnusson eller Månsson, som i Långareds sagohävder går under namnet greve Gomer, Denne hade av någon anledning råkat i onåd hos Antens sjörå, sjöjungfrun Anta. En dag, då riddaren och hans väpnare voro ute på fiske, blev det ett så svårt stormväder, att de båda männen kommo i livsfara. Anta framträdde då och förklarade, att nu vore Gomer i hennes våld. Denne bad om ett års uppskov. Detta beviljades. Efter fristens utgång infann sig dock icke Gomer på den bestämda mötesplatsen, en udde i sjön. Anta lät då sjöns vatten stiga, så att det hotade att dränka både Loholms slott och dess innevånare. Gomer förstod då, att här icke fanns annat att göra än att offra sig för de sina. Han ropade ut över sjön, att han var beredd att uppfylla överenskommelsen. Vattnet började genast sjunka. Så begav han sig jämte väpnaren till den avtalade udden, och här störtar han sig i den väntande Antas famn. Förtvivlad sprang väpnaren och ropade på sin herre, men naturligtvis förgäves.

På den plats, där detta skall hava inträffat, ligger några meter från land bland andra mindre ett stort stenblock, ännu kallat ”Gomers sten”, och ”kallarehall” benämnes berghällen, därifrån väpnaren ropade på sin herre.

(Hwarfner, Ad. Långared genom tiderna. Hässleholm (1957). 33-34)