Björnföraren och trollen

Trollen kom från Lycke och ville låna dricka varenda jul. De hade kopparspänner och kopparok och bar i. En jul kom de dit, var där en djurtämjare som hade fått nattlogi, och han hade en liten björn med sig. Han hade gått och lagt sig på ommen /=ungen, en avsats som användes som sovplats/, och björnen hade han med sig. Då nu trollen kom och stod på golvet och skulle ha sin dricka, så pötte djurtämjaren ned sin björn på golvet, och då blev trollen förskräckta och rusade iväg.

Årtet efteråt kom en av trollen fram och frågade folket, om de hade sin stora ilskan katta kvar. 'Nu är hon mycket värre', svarade de, 'nu har hon sju ungar.' Då tordes inte trollen visa sig i Lycke mer.

Netecknad i Hemsjö

(af Klintberg, Bengt. Svenska folksägner. Stockholm: PAN/Norstedts, (1973). 130)

Ottesången

Ottesången, så kallades skogen bortom hemmanet Långås. Detta namn skulle skogen
eller platsen ha fått efter en mera märkvärdig händelse som en gång för
längesedan skulle timat därstädes. En ung man och en kvinna från Brandsbo
skulle vid en snöstorm ha omkommit, då de gingo från Ottesången i Töllsjö
kyrka. Till minne af denna sorgliga händelse skulle någon sedan i ett berg
eller en större sten inhuggit ett par namn på platsen där de förolyckade
återfunnas och kallat platsen Ottesången.

En annan sägen lyder: en ung man från ovannämnda gård skulle på väg till
ottesången i Töllsjö kyrka gått vilse och blivit bergtags. En trollmö skulle
utanför "Sjögars" eller något annat berg där, bjudit honom en
trolldryck, varav han blivit så glömsk att han förlorat allt minne av sitt hem,
sin mor och sin far och allt, och först nyårsafton då det ringde till helgmål i
Töllsjö kyrka och han nämnt Guds namn, då trollmön ej längre hade någon makt
över honom, kommit ur berget.

Till minne av denna säregna händelse skulle den unge mannen sedan i en
stor sten gjort en inhuggning på den plats, där han vaknade till sans och
kallat den "Ottesången".

Enligt min oförgripliga mening har händelsen haft ett så helt annat
förlopp. Förr i tiden, då det blott var gudstjänst var fjärde eller femte
söndag i vår egen kyrka, gingo ödenäsorna oftare än nu för tiden till Töllsjö
kyrka. Följden blev då den att ödenäsynglingarna bekantade sig med
töllsjötösera och ofta togo sig hustrur i denna församling, varpå vi ha flera
exempel på nära håll. Töllsjötöserna voro, som de äro än idag, synnerligen fagra
under ögonen långa och ståtliga till växten, ungefärligen som - ja, som Karin
Andreas som också på långt håll stammar från en töllsjötös.

Nu kan vi tänka oss att en brandsbopojke bekantat sig med, låt oss säga
en morghult- eller sjögaredstös och fått henne mycket kär. Tösen å sin sida
tyckte om den ståtlige brandsbopojken, men till något mera hade det inte
kommit. Så hade de idag till julottan åter träffats samman och på själva
juldagens morgon givit och tagit varandras löften, tro och kärlek, och i sin unga,
stora lycka glömt att gå till ottesången. De hörde ej ringningen, sågö ej de
strålande kyrkfönstren, ej stigen på vilken de gingo, ej skogen som omgav dem.
De voro som förtrollade och först då de sågo morgonrodnaden båda en ny dag,
hade de kommit till besinning, då de närmade sig en större sten som de kände
igen. Den unga flickan märkte då att hon var långt från sitt hem och den unge
mannen följde henne, fick föräldrarnas samtycke, och stannade hos sin kära över
julen och först nyårsafton återkom till sitt eget hem, där de länge väntat
honom, och trott honom vara bergtagen.

Till minne av denna lyckliga händelse i sitt liv har han sedermera i
samma sten inhuggit sin älskades och sitt eget namn och kallat platsen
"Ottesången".

OTTESÅNGEN
En ungersven gick sig en morgonstund

Han skulle till julottan gå -
På en obanad väg i snödiger stund
för att Tölisjö kyrka uppnå.
han gick i en skog på främmande stig,
han kom på en avväg och "villade sig",
där furorna skyhöghöga stå.

Han gick på en väg i vilsam skog
med sitt lysande julbloss i hand.
Han gick på en stig som till trollberget drog
vid storskogens yttersta rand.
Han gick och han mötte så fager en mö,
om kinden som smultron och nyfallen snö,
i ett skönt och förtrollat land.

Det ringde i kyrkan till Ottesång,
men vår ungsven märkte det ej.
Det ringde en andra, en tredje gång
men klockorna hörde han ej.
Han var fångad och snärjd i en trollmös garn
där den starkaste man blir ett viljelöst barn
som aldrig kan säga ett - nej.

Han gick som i yrsel, han gick som i dröm
med sin leende trollmö i hand,
ty trollmön var finhullt och smeksamt öm,
som en trollmö kan vara ibland.
Han gick där med henne till dagen blev ljus
och morghultsborna gick hem från Guds hus,
över Sjögareds snövita land.

Han gick där med trollmön i Sjögareds berg
på Tölesjöns grottfyllda strand.
Han gick där med henne till skogen fick färg
af en vinterdagsmorgon i brand.
Han gick som man går i sitt tjugonde år.
Han gick som man går i ungdomens vår
till ottan en juldag ibland.

(Websida [2016-06-11] Ödenäs natur och kultur http://odenaskulturonatur.se)

Trollen i Linneklinten

Linneklinten ligger vid Stillestorp mellan Stenkullen och Stora Lundby /.../ Bergkullen Linneklinten har ansetts vara mycket farlig att passera, särskilt nattetid, då trollen i berget kunde spela de resande många spratt. En gång sutto några personer och vilade invid kullen, varvid de skämtade om trollen, särskilt om ett av dem, som brukade ställa ut ett par gröna tofflor. Den mannen, som talade om tofflorna, kände strax ett stygn i bröstet, varefter han spottade blod och dog inom kort. (Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1951). 54)

Stötteberget

Vid Lilleskog går en avtagsväg t.h. till Västra Bodarne och därifrån vidare till Norsesund. Vår färd går emellertid t.v. på Göteborgsvägen, ty där ligger ”Stötteberget” invid vägen inte långt från Lycke. För att få god tur på resan får man inte glömma att sätta en stötta under den starkt lutande berghällen – det har många färdemän gjort före oss och försäkrat att de sedan fått en lyckosam resa. Bara det nu inte går med all denna ved som det gick med stöttorna vid ett liknande berg mellan Lidköping och Läckö. Det berättades där för en del år sedan, att de resande genom ”stöttor” försåg en invid berget boende gumma med vedbrand, som räckte under hela året. ”Stötteberget” vid Lycke är eller har varit bebott av troll. Invid berget lär en gång ha stått ett slag mellan svenskar och danskar. I mossen vid vägen skall en ryttare i full rustning emellanåt visa sig. Ibland synes även ljussken där. Det visade sig nära nog varenda kväll under försommaren 1914. en gammal 90-årig man spådde då: ”När det skenet visar sig så ofta, som det nu gjort en tid, så blir det säkert krig och ledsamheter.” Och det blev det ju också. (Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1951). 46)

Bälebergstrollen

Bälebergstrollen ägde stora skatter av silver och guld. En gång då en ryttare red förbi berget kom en trollgumma ut och bjöd honom dricka ur ett silverhorn. Ryttaren tog emot hornet, men innehållet slog han ut bakom sig och red därefter så fort hästen kunde springa mot kyrkan med trollet hack i häl efter sig. I Häståsaberget bodde andra troll, och då de fingo se ryttaren, ropade de att han skulle ”ri akern den båle å inte vägen den håle”. Då mannen välbehållen kommit in på kyrkogården – hästen som stannat utanför kyrkogården, slog trollkäringen ihjäl – skyndade han sig att ringa i klockan, och då måste trollet ge sig iväg. Hornet gjorde man sedan om till en nattvardskalk. ”Men”, tillägger sägnen, ”den var av så fint silver, så Bälingeborna fick inte behålla den utan den togs till Alingsås landskyrka, och där finns den än idag”.

(Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1951). 30)

Trollet med det stora gärdet

Liva i Skogster berättar. Olivia Andersson föddes i Skogstorp Östergården 1854 och bodde där hela sitt liv. Hennes berättelser är nedtecknade 1929.

Det var en trollkäring som kom in till en bondkäring som satt där och spann, och då fråga hon om bondhustrun inte ville spinna hör (lin) åt henne. Jo, det ville hon. Och så sa hon det till henne att mor kanske inte vet, hur stort område jag har, men om hon vill titta under min armhåla, så ska hon få se, secket område jag har. Och då titta hon under armen på trollkäringen, och då såg hon ett stort gärde fullt med stora fina kor. Är det inte konstigt att sånt såg hu då, å det var inte tydligt annars.

(Andersson, Karl-Erik och Björklund, Bo. Risveden, en västsvensk obygds historia, del 2. Acta Risvedensis, (2006). 101)

Troll

Matilda Johansdotter i Blackekärr i Östad var född 1864 i Grandalen i Hålanda. /…/ 1929 berättade hon följande:

Mor tala om, att en gång i hennes gamla hem i Långared, där satt di och åt frukost. Och då så kom det en fin fröken och fråga' om hon kunde få skjuts. Och då fråga di vart hon ville åka, men då sa hon att det gjorde detsamma vart. Och då fick den gamla och gav henne en smörgås, och då sa hon: Dä ska I inte ha ont å, mor.
Och när hon gick ut, så hade hon svans och var ihålig ibak som ett baketråg. Och allting gick så väl i hand om för dem där på stället sedan, så allt blev fördubblat med skörd, och tur till kreatur var det, och hälsa hade di själva, och allt var bra. Min mor hade sitt hem i Gräfsnäs. När mor gick mellan Åsen (Lersjöås) och Kopparhult en gång, då stod det en fröken på ett berg och titta på'na, och den där fröken vände på sig, så var hon ihålig ibak.

(Andersson, Karl-Erik och Björklund, Bo. Risveden, en västsvensk obygds historia, del 2. Acta Risvedensis, (2006). 100)

Rybokärringen

Här /.../ i Rydboskogen synes det toppformade Ränneberget höja sig högt över nejden. Där bodde fordom en mycket fruktad varelse, "Rydbokärringen", och man vågade knappast mitt på ljusa dagen gå genom skogen. Efter mörkrets inbrott var det i varje fall ingen ingen som ensam "torde sticka dit sin näsa". På Getaås, en av de andra höga åsarna i skogen, finnes ett par stora stenblock, och där höllo andra troll till. En natt för mycket länges sedan kom ett troll fram till en kolare i Rydboskogen och språkade med honom. "Jag heter Själv", sa kolaren, då trollet frågade vad han hette. I detsamma tog hand en eldbrand och brände trollet. Då sprang det till sina kamrater och skrek: "Själv brände mej!" - Själv gjort*et, får själv ha't, svarade de andra trollen och skrattade.

(Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1952). 113)

Åh, se kissa!

I Stötteberget, hvilket så kallas, emedan folket derunder sätta stöttar, för att ej den framåtlutande klippan skall nedstörta öfver vandraren på vägen, bo troll i stort antal. Man har en gång sett ett mycket långt tåg af dem marschera fram utur berget. Då folket slaget nere på ängarne, har trollhopen visat sig på berget och förrättat samma arbete.

Förr lågo Lyckogårdarne närmare trollens hemvist än nu. Och då kommo dess ofta till folket i Lycke, och lånade af det sakerm som aldrig riktigt igenlemnades. Om julafton plägade trollen besöka en av gårdane, hvarvid de förstörde maten för husets invånare, om dess sutto till bords, dukade de upp mat, som de medhade och kalasade till långt in på natten. Så hände sig en julafton, att det kom en vandrande, som hade en björn att förevisa, till den gården och begärde nattherberge. Folket svarade honom, att de sjelfva ej plägade få någon ro i sitt hus under julnatten, och berättade, huru underligt det tillginge. Men den främmande förklarade sig ej rädd för trollen, och på hans enträgna begäran lät man honom stanna med sin björn.

Det åts tidigt den julaftonen, och derefter lade man sig till hvila. Främlingen fick krypa upp på ugnen och björnen hade han der framför sig. När det nu var lidet en stund, öppnades dörren, en trollkäring steg in och tittade der omkring sig. Derefter komma äfven många andra troll. Käringen dukade upp mat på bordet i stugan, och trollen begynte spisa och hade sin fest så, som vanligt var. Då de hade ätit och druckit, gick samma käringen, som först kommit in, omkring i stugan, och fick hon då se björnen, som låg på ugnen.

”Åh, se kissa!” ropade käringen, ”katta ska äta; vi ska ge kissa mat.”

Och så började hon mata björnen. Men då stötte den bakom liggande mannen till denne, så att han kom ned på bordet och retad rusade efter trollen, som i stor förskräckelse togo till flykten.

Ett år efter om julafton hörde folket inne i stugan, huru trollen kom till fönstret och frågade, om de hade kvar sin ilskna katt sedan förra julen.

”Ja”, svarade folket, ”det har vi, och nu har hon ynglat och har sju ungar.”

”Då törs vi aldrig mer komma till eder,” ropade trollen och sprungo sin väg bort.

(Sagor och Sägner, Visor Skrock och Ordspråk från Vestergötland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, (1891). 13-14)

En bergstagen kvinna

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: Anna Svensson, född 1870 i Långared. En gång blev en ung kvinna intagen i ett berg. Men varje juldagskväll fick hon av bergatrollen lov att gå hem. Dock måste hon lova trollen att ej för någon omtala var hon befann sig. Trollen befallde henne att vara tillbaka i berget före midnatt. Men en juldagskväll, när hon skulle gå tillbaka omtalade hon för sin mor, var hon var och vilket berg hon befann sig i. När hon sedan gick tillbaka till berget och var kommen utanför bergets dörr, var trollen där och passade på henne. De slog henne, så att blodet flöt över den röda guldstickade klänningen, och kvinnan föll ner död. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 358)

Den bergtagne Svedje-bonden

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: A.P. Johansson (Anders Petter) född 1846 i Långared. En afton gick en bonde från Västra Svederna hem från Säckegärde vid Kvarnabo. När han kom mittför Skvaleberget vid Svederna, kunde han inte komma längre. Strax fick ha se en vacker kvinna, som bjöd honom sällskap. Snart befann han sig inne i berget. Där fanns stora kittlar och fat av silver och guld. Kvinnan bjöd mannen att stanna kvar. Mannen vägrade och fick gå. Han blev tillsagd att rida hem på en grå häst, som han fick låna av trollen, med tillsägelse att släppa den, när han kom hem.
Men när han kom ut ur berget, befann han sig stående och hållande i tvenne grenar, som växt ut ur en trädstubbe. De båda grenarna var hästens tyglar, tyckte bonden. När han kom hem, hade han varit i berget en dag och två nätter. Därav var han så illa däran, att han inte orkade arbeta en lång tid därefter. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 357)

Rydbotrollet

Vid gårdarne Ryd uppehåller sig i bergen en trollpacka, som kallas Rydbotrollet. Hon är mycket lång och mäkta stark. Då en ännu lefvande soldat vi namn Lilja en gång skulle gå förbi Ryd, kommer trollet och går bredvid honom. Han tillsäger henne, att hon skulle strax packa sig undan, men trollet griper då honom och kastar honom till marken. Han försöker att resa sig upp, men blir flere gånger åter kullkastad, till dess han ändtligen med förstörda kläder kom undan. Med tre andra personer har trollet gjort på samma sätt.

(Sagor och Sägner, Visor Skrock och Ordspråk från Vestergötland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, (1891). 14-15 )

Bergatrollet i Krakeberget

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: Sven Johansson, född 1858 i Boeråsen, Långareds socken. I Krakaberget vid hemmanet Boeråsen, på Risveden,fanns ett bergatroll. Trollet gav sig ofta till känna för folket på gården. En gång lagade gamle Sven en kakegrissla (brödspade) åt trollet. Sedan fick han bakebröd av trollet. Men när han vägrade att ta emot brödet, sa trollet, att han inte skulle vara rädd för brödet, för det var ett gott bröd. ”Säden till brödet har växt på din egen åker”, sa trollet. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 356)

Bergatrollen i Klingeberget

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: Betty Johansson född 1857 i Långared. Bettys far, Johan Petter Blom, var en gång ute i skogen för att hämta en träkubbe. När han på hemvägen från skogen var kommen mittför Klingeberget, hörde han den allra härligaste sång och musik i berget. Blom blev då mycket rädd och kastade träkubben ifrån sig. Sedan vågade han inte hämta träkubben. Vid flera tillfällen har man hört sång och musik från Klingeberget. Där har man också hört klangen från en mindre klocka. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 355)