Drottning Hacka

I Hemsjö skogar förekomma rös i stor mängd. Folket kallar dem hackerös och berättar följande om deras tillkomst: 

Det var en gång stor hungernöd i landet och kungen befallde derför, att hvar tionde man skulle dödas. Denna kungens befallning förde en riksdagsman, säger folket, med sig hem och omtalade densamma för sin dotter. Hon menade, att det var mycket oklokt af kungen att göra så och sade, att hon visste bättre råd. Detta hennes tal fick kungen höra. Han befallde då, att hon skulle komma till honom, men hon skulle komma hvarken i ny eller nedan, hvarken natt eller dag, havren hungrig  eller mätt, hvarken gående eller ridande, hvarken klädd eller oklädd. Då svepte den klicka riksdagsmannadottern sig i ett nät, förtärde en lök, sate sig på en bock med fötterna släpande på marken och begaf sig åstad i dagbräckningen en tid af året, då det hvarken nedan eller ny. Framkommen till konungen, rådde hon honom att icke döda folket, utan i stället gifta det en kappe korn, då det kunde hacka upp jorden, så och skörda. Konungen tyckte detta råd var godt och följde det. Den kloka kvinnan blev drottning och kallades drottning Hacka. Ifrån des tiden äro hackerösen, vilka uppkastades av folket, som hon räddade från döden.

(Sagor och Sägner, Visor Skrock och Ordspråk från Vestergötland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, (1891). 16 )

Kungen och stussbäckabonden

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: Karl Andresen, född 1852 i Långared. I Stussbäcken bodde en mycket rik bonde. En gång reste kungen förbi Stussbäcka-Anders gård och blev av bonden bjuden till gästabud på gården. Kungen satt i högsätet och bonden vid hans sida. Mat och dryck fanns i överflöd. Under måltiden beklagade sig bonden för kungen, att ölet ej var gott. Öltunnan hade legat på lut (”på häll”) en tid. Därför hade ölet blivit något ”dävet” (unket). Då sa kungen, att bondens öltunna måtte vara mycket stor. När kungen sedan ville se öltunnan, befanns denna vara så stor, att kungen kunde rida genom det mittersta (största) bandet på tunnan. När kungen red med sitt följe från kungens gård, bjöd han bonden att komma som gäst till kungaslottet. Med stor glädje lovade bonden att komma. En tid därefter grävde bonden ner sina pengar i jorden och red till kungens slott. Där blev han mycket väl mottagen. Men till sin missräkning blev bonden vid måltiden placerad längst nere vid kungens bord. Där serverades han tomma fat och slickade skålar. Så uppkom talesättet i Bjärkebygden, när någon varit på gästabud, där det varit dåligt med mat, ”fick man hugga snok som bonden i Stussbäcken, när han var på middag hos kungen”. När bonden kom hem till Stussbäcken igen, kunde han inte återfinna platsen, där han grävt ner sina pengar. De ligger ännu kvar i skogen. Mången har sedan dess sökt finna penningskatten, men alla har misslyckats. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 364)