Bälebergstrollen

Bälebergstrollen ägde stora skatter av silver och guld. En gång då en ryttare red förbi berget kom en trollgumma ut och bjöd honom dricka ur ett silverhorn. Ryttaren tog emot hornet, men innehållet slog han ut bakom sig och red därefter så fort hästen kunde springa mot kyrkan med trollet hack i häl efter sig. I Häståsaberget bodde andra troll, och då de fingo se ryttaren, ropade de att han skulle ”ri akern den båle å inte vägen den håle”. Då mannen välbehållen kommit in på kyrkogården – hästen som stannat utanför kyrkogården, slog trollkäringen ihjäl – skyndade han sig att ringa i klockan, och då måste trollet ge sig iväg. Hornet gjorde man sedan om till en nattvardskalk. ”Men”, tillägger sägnen, ”den var av så fint silver, så Bälingeborna fick inte behålla den utan den togs till Alingsås landskyrka, och där finns den än idag”.

(Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1951). 30)

Den bergtagne Svedje-bonden

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: A.P. Johansson (Anders Petter) född 1846 i Långared. En afton gick en bonde från Västra Svederna hem från Säckegärde vid Kvarnabo. När han kom mittför Skvaleberget vid Svederna, kunde han inte komma längre. Strax fick ha se en vacker kvinna, som bjöd honom sällskap. Snart befann han sig inne i berget. Där fanns stora kittlar och fat av silver och guld. Kvinnan bjöd mannen att stanna kvar. Mannen vägrade och fick gå. Han blev tillsagd att rida hem på en grå häst, som han fick låna av trollen, med tillsägelse att släppa den, när han kom hem.
Men när han kom ut ur berget, befann han sig stående och hållande i tvenne grenar, som växt ut ur en trädstubbe. De båda grenarna var hästens tyglar, tyckte bonden. När han kom hem, hade han varit i berget en dag och två nätter. Därav var han så illa däran, att han inte orkade arbeta en lång tid därefter. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 357)