Långareds offerkälla

Uti Långareds Socken /?/ mil från Klåfnebacken är en gammal offerkälla vid roten av en stor gran och kallas derföre för Helig gran, som inte mer i sådan afsigt besökes. Wattnets uti denna källa är brunaktigt. Stubben till berörde gran är nu mästadels föruttnad

(Lindskog, Pehr E [1812] i Zakrisson, C. Försök till en kort beskrivning om Skara Stift. Volym 5, (1985). 450)

Långareds offerkälla

I Långareds socken växte fordom en "helig gran" - kanske en idegran, vilket träd af våra förfäder ansågs heligt. Under den kvarstående stubben efter denna gran framflöt Långareds offerkälla, som sålunda tyckes stått i innerligare förhållande till en forntida trädkult.

(Rudberg, August."Offerkällor i Vestergötland" Vestergötlands fornminnesförenings tidskrift. Skara: Västergötlands fornminnesförening, (1893))

Långareds offerkälla

Fortsätter man vägen västerut /från Långareds kyrka/ mot Anten passeras gården Klåvnabacken, där det fordom fanns en offerkälla med en "helig" gran, År 1816 omnämndes granen - troligen en idegran, av våra förfäder ansett som heligt träd - vara förruttnad med endast stubben kvar. "Långareds offerkälla", var i gamla tider mycket berömd, ehuru den i början av 1800-talet inte längre besöktes.

(Ewald, Gustaf. Alingsåsbygden. Alingsås: Gustaf Ewald, (1952). 1o5)

Troll

Matilda Johansdotter i Blackekärr i Östad var född 1864 i Grandalen i Hålanda. /…/ 1929 berättade hon följande:

Mor tala om, att en gång i hennes gamla hem i Långared, där satt di och åt frukost. Och då så kom det en fin fröken och fråga' om hon kunde få skjuts. Och då fråga di vart hon ville åka, men då sa hon att det gjorde detsamma vart. Och då fick den gamla och gav henne en smörgås, och då sa hon: Dä ska I inte ha ont å, mor.
Och när hon gick ut, så hade hon svans och var ihålig ibak som ett baketråg. Och allting gick så väl i hand om för dem där på stället sedan, så allt blev fördubblat med skörd, och tur till kreatur var det, och hälsa hade di själva, och allt var bra. Min mor hade sitt hem i Gräfsnäs. När mor gick mellan Åsen (Lersjöås) och Kopparhult en gång, då stod det en fröken på ett berg och titta på'na, och den där fröken vände på sig, så var hon ihålig ibak.

(Andersson, Karl-Erik och Björklund, Bo. Risveden, en västsvensk obygds historia, del 2. Acta Risvedensis, (2006). 100)

Jättekast mot Långareds kyrka

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: F. Svensson, född 1874 i Långared. På Hoffjället, beläget mellan Värhuvet och Stockedalen, uppe på Risveden, bodde en jätte som ville slå ner kyrkan i Långared. Jätten kastade tre stenblock mot kyrkan. Den första stenen föll ner vid torpet Lund, strax norr om Hundsjön. Den andra stenen föll ner vid Vintergapet, på Risveden.
Nu blev jätten arg, när han inte orkade kasta sina stenblock över sjön Anten. När han kastade tredje stenen, halkade han med sin ena fot, och då bildades Hoffjällssjön, vid torpet Värhuvet. Sitt ena strumpeband använde jätten som slunga. Strumpebandet brast, och stenblocket förfelade sitt mål och föll ner på Mjönäset, på Långaredssidan av sjön Anten. Stenen kallas ”Mjönäsastenen”.
När stenkastet mot Långareds kyrka hade misslyckats, kunde jätten inte bo kvar på Hoffjället. Han gick då in i Skansahålet. Sedan dess är jätten försvunnen. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 358)

Sjöjungfrun Anta

Upptecknare Kristian Andresen, Kvarnabo Berättare: Betty Johansson, född i Långared 1857

Bettys fader, Johan Petter Blom, tillsammans med en kamrat, rodde hemåt på sjön Anten. De kom från Ålanda kvarn. När de kom mittför Kallarhallen vid Humlebo, som ligger vid Antens västra strand, strax nedom Degebo, såg de en vacker kvinna, som satt på en berghäll vid sjöstranden och kammade sitt långa guldgula hår. När de båda männen rott tvärs över sjön och kom närmare Långareds-stranden, såg de sjörået komma flytande på vattnet, strax efter deras båt. Hon lirkade med stjärten en och annan gång och simmade sålunda sakta framåt. Hennes långa hår flöt omkring henne. Håret glimmade som renaste guld. När hon kom i båtens närhet, gjorde Blom sin kamrat uppmärksam på hennes utseende. Då försvann sjörået. Strax uppstod en så stark storm, att männen endast med stor möda kunde komma i land. En annan gång när Blom var på slåtterarbete i Sjöbo, såg han, att sjörået hade lagt ut sina kläder på sjön Anten, från Björkholmen utanför Sjöbo (vid Risveden-stranden) till Mjönäsastenen vid Långaredssidan av sjön. Lugnt och stilla väder rådde vid tillfället. (Insjöns yta brukar vid stilla väder skifta i olika bälten med omväxlande spegelblankt vatten och krusig vattenyta, författaren.) (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 353