Åh, se kissa!

I Stötteberget, hvilket så kallas, emedan folket derunder sätta stöttar, för att ej den framåtlutande klippan skall nedstörta öfver vandraren på vägen, bo troll i stort antal. Man har en gång sett ett mycket långt tåg af dem marschera fram utur berget. Då folket slaget nere på ängarne, har trollhopen visat sig på berget och förrättat samma arbete.

Förr lågo Lyckogårdarne närmare trollens hemvist än nu. Och då kommo dess ofta till folket i Lycke, och lånade af det sakerm som aldrig riktigt igenlemnades. Om julafton plägade trollen besöka en av gårdane, hvarvid de förstörde maten för husets invånare, om dess sutto till bords, dukade de upp mat, som de medhade och kalasade till långt in på natten. Så hände sig en julafton, att det kom en vandrande, som hade en björn att förevisa, till den gården och begärde nattherberge. Folket svarade honom, att de sjelfva ej plägade få någon ro i sitt hus under julnatten, och berättade, huru underligt det tillginge. Men den främmande förklarade sig ej rädd för trollen, och på hans enträgna begäran lät man honom stanna med sin björn.

Det åts tidigt den julaftonen, och derefter lade man sig till hvila. Främlingen fick krypa upp på ugnen och björnen hade han der framför sig. När det nu var lidet en stund, öppnades dörren, en trollkäring steg in och tittade der omkring sig. Derefter komma äfven många andra troll. Käringen dukade upp mat på bordet i stugan, och trollen begynte spisa och hade sin fest så, som vanligt var. Då de hade ätit och druckit, gick samma käringen, som först kommit in, omkring i stugan, och fick hon då se björnen, som låg på ugnen.

”Åh, se kissa!” ropade käringen, ”katta ska äta; vi ska ge kissa mat.”

Och så började hon mata björnen. Men då stötte den bakom liggande mannen till denne, så att han kom ned på bordet och retad rusade efter trollen, som i stor förskräckelse togo till flykten.

Ett år efter om julafton hörde folket inne i stugan, huru trollen kom till fönstret och frågade, om de hade kvar sin ilskna katt sedan förra julen.

”Ja”, svarade folket, ”det har vi, och nu har hon ynglat och har sju ungar.”

”Då törs vi aldrig mer komma till eder,” ropade trollen och sprungo sin väg bort.

(Sagor och Sägner, Visor Skrock och Ordspråk från Vestergötland. Stockholm: Albert Bonniers förlag, (1891). 13-14)