Kungen och stussbäckabonden

Upptecknat av Kristian Andresen, Kvarnabo, född i Långared 1886. Berättare: Karl Andresen, född 1852 i Långared. I Stussbäcken bodde en mycket rik bonde. En gång reste kungen förbi Stussbäcka-Anders gård och blev av bonden bjuden till gästabud på gården. Kungen satt i högsätet och bonden vid hans sida. Mat och dryck fanns i överflöd. Under måltiden beklagade sig bonden för kungen, att ölet ej var gott. Öltunnan hade legat på lut (”på häll”) en tid. Därför hade ölet blivit något ”dävet” (unket). Då sa kungen, att bondens öltunna måtte vara mycket stor. När kungen sedan ville se öltunnan, befanns denna vara så stor, att kungen kunde rida genom det mittersta (största) bandet på tunnan. När kungen red med sitt följe från kungens gård, bjöd han bonden att komma som gäst till kungaslottet. Med stor glädje lovade bonden att komma. En tid därefter grävde bonden ner sina pengar i jorden och red till kungens slott. Där blev han mycket väl mottagen. Men till sin missräkning blev bonden vid måltiden placerad längst nere vid kungens bord. Där serverades han tomma fat och slickade skålar. Så uppkom talesättet i Bjärkebygden, när någon varit på gästabud, där det varit dåligt med mat, ”fick man hugga snok som bonden i Stussbäcken, när han var på middag hos kungen”. När bonden kom hem till Stussbäcken igen, kunde han inte återfinna platsen, där han grävt ner sina pengar. De ligger ännu kvar i skogen. Mången har sedan dess sökt finna penningskatten, men alla har misslyckats. (Winkvist, John. Bjärkebygden. Adel, präster, torpare, bönder. Sollebrunn: Författarens förlag, (1972). 364)