Björnföraren och trollen

Trollen kom från Lycke och ville låna dricka varenda jul. De hade kopparspänner och kopparok och bar i. En jul kom de dit, var där en djurtämjare som hade fått nattlogi, och han hade en liten björn med sig. Han hade gått och lagt sig på ommen /=ungen, en avsats som användes som sovplats/, och björnen hade han med sig. Då nu trollen kom och stod på golvet och skulle ha sin dricka, så pötte djurtämjaren ned sin björn på golvet, och då blev trollen förskräckta och rusade iväg.

Årtet efteråt kom en av trollen fram och frågade folket, om de hade sin stora ilskan katta kvar. 'Nu är hon mycket värre', svarade de, 'nu har hon sju ungar.' Då tordes inte trollen visa sig i Lycke mer.

Netecknad i Hemsjö

(af Klintberg, Bengt. Svenska folksägner. Stockholm: PAN/Norstedts, (1973). 130)

Gästgiverskan som mötte Odens jakt

Soffi i Brasegårn såg Odens jakt en gång. Hon var och förestod gästgiveriet i Töllsjö, och så skulle hon gå hem och hälsa på en julafton, men när hon kom till Blåssamaera fick hon hör ett sådant väldigt stoj och oväsen i skogen. Det blåste i jägarpipor och hundar skällde, och så kom det en käring och sprang för livet, och hon sa till Soffi, att hon inte fick tala om att hon hade sett henne.

Alldeles efteråt kom en ryttare ridande, och han frågade om hon hade sett några springa förbi, och Soffi vågade inte säga annat än som det var. Då red han igen, och så small det ett skott, så det dånade i skogen, och sen kom han igen, och då hade han käringen på hästryggen bakom sig. 'Det var allt din lycka, att du svarade', sa ryttaren, 'annars hade du legat där istället.'

Nedtecknad i Hemsjö

(af Klintberg, Bengt. Svenska folksägner. Stockholm: PAN/Norstedts, (1973). 82-83)

Ottesången

Ottesången, så kallades skogen bortom hemmanet Långås. Detta namn skulle skogen
eller platsen ha fått efter en mera märkvärdig händelse som en gång för
längesedan skulle timat därstädes. En ung man och en kvinna från Brandsbo
skulle vid en snöstorm ha omkommit, då de gingo från Ottesången i Töllsjö
kyrka. Till minne af denna sorgliga händelse skulle någon sedan i ett berg
eller en större sten inhuggit ett par namn på platsen där de förolyckade
återfunnas och kallat platsen Ottesången.

En annan sägen lyder: en ung man från ovannämnda gård skulle på väg till
ottesången i Töllsjö kyrka gått vilse och blivit bergtags. En trollmö skulle
utanför "Sjögars" eller något annat berg där, bjudit honom en
trolldryck, varav han blivit så glömsk att han förlorat allt minne av sitt hem,
sin mor och sin far och allt, och först nyårsafton då det ringde till helgmål i
Töllsjö kyrka och han nämnt Guds namn, då trollmön ej längre hade någon makt
över honom, kommit ur berget.

Till minne av denna säregna händelse skulle den unge mannen sedan i en
stor sten gjort en inhuggning på den plats, där han vaknade till sans och
kallat den "Ottesången".

Enligt min oförgripliga mening har händelsen haft ett så helt annat
förlopp. Förr i tiden, då det blott var gudstjänst var fjärde eller femte
söndag i vår egen kyrka, gingo ödenäsorna oftare än nu för tiden till Töllsjö
kyrka. Följden blev då den att ödenäsynglingarna bekantade sig med
töllsjötösera och ofta togo sig hustrur i denna församling, varpå vi ha flera
exempel på nära håll. Töllsjötöserna voro, som de äro än idag, synnerligen fagra
under ögonen långa och ståtliga till växten, ungefärligen som - ja, som Karin
Andreas som också på långt håll stammar från en töllsjötös.

Nu kan vi tänka oss att en brandsbopojke bekantat sig med, låt oss säga
en morghult- eller sjögaredstös och fått henne mycket kär. Tösen å sin sida
tyckte om den ståtlige brandsbopojken, men till något mera hade det inte
kommit. Så hade de idag till julottan åter träffats samman och på själva
juldagens morgon givit och tagit varandras löften, tro och kärlek, och i sin unga,
stora lycka glömt att gå till ottesången. De hörde ej ringningen, sågö ej de
strålande kyrkfönstren, ej stigen på vilken de gingo, ej skogen som omgav dem.
De voro som förtrollade och först då de sågo morgonrodnaden båda en ny dag,
hade de kommit till besinning, då de närmade sig en större sten som de kände
igen. Den unga flickan märkte då att hon var långt från sitt hem och den unge
mannen följde henne, fick föräldrarnas samtycke, och stannade hos sin kära över
julen och först nyårsafton återkom till sitt eget hem, där de länge väntat
honom, och trott honom vara bergtagen.

Till minne av denna lyckliga händelse i sitt liv har han sedermera i
samma sten inhuggit sin älskades och sitt eget namn och kallat platsen
"Ottesången".

OTTESÅNGEN
En ungersven gick sig en morgonstund

Han skulle till julottan gå -
På en obanad väg i snödiger stund
för att Tölisjö kyrka uppnå.
han gick i en skog på främmande stig,
han kom på en avväg och "villade sig",
där furorna skyhöghöga stå.

Han gick på en väg i vilsam skog
med sitt lysande julbloss i hand.
Han gick på en stig som till trollberget drog
vid storskogens yttersta rand.
Han gick och han mötte så fager en mö,
om kinden som smultron och nyfallen snö,
i ett skönt och förtrollat land.

Det ringde i kyrkan till Ottesång,
men vår ungsven märkte det ej.
Det ringde en andra, en tredje gång
men klockorna hörde han ej.
Han var fångad och snärjd i en trollmös garn
där den starkaste man blir ett viljelöst barn
som aldrig kan säga ett - nej.

Han gick som i yrsel, han gick som i dröm
med sin leende trollmö i hand,
ty trollmön var finhullt och smeksamt öm,
som en trollmö kan vara ibland.
Han gick där med henne till dagen blev ljus
och morghultsborna gick hem från Guds hus,
över Sjögareds snövita land.

Han gick där med trollmön i Sjögareds berg
på Tölesjöns grottfyllda strand.
Han gick där med henne till skogen fick färg
af en vinterdagsmorgon i brand.
Han gick som man går i sitt tjugonde år.
Han gick som man går i ungdomens vår
till ottan en juldag ibland.

(Websida [2016-06-11] Ödenäs natur och kultur http://odenaskulturonatur.se)

Blåkällan

Af goda vattukällor må nämnas en vid Sotlanda belägen, kallad Blåkällan, som är omättligt djup och tämligen vid samt eger mineral. Wattnet häruti är iskalt om hetaste sommaren och fryser aldrig om vintren, utan synes då som en sjudande  gryta. Denna källa tros hafva gemenskap med någon underjordisk sjö, eller som en del förmena med Mjörn vid Alingsås.

 (Lindskog, Pehr E [1812] i Zakrisson, C. Försök till en kort beskrivning om Skara Stift. Volym 5, (1985). 449)

Långareds offerkälla

Uti Långareds Socken /?/ mil från Klåfnebacken är en gammal offerkälla vid roten av en stor gran och kallas derföre för Helig gran, som inte mer i sådan afsigt besökes. Wattnets uti denna källa är brunaktigt. Stubben till berörde gran är nu mästadels föruttnad

(Lindskog, Pehr E [1812] i Zakrisson, C. Försök till en kort beskrivning om Skara Stift. Volym 5, (1985). 450)

Om konung Rolf Götriksson

FJERDE BERÄTTELSEN.
 

OM KONUNG ROLF GÖTRIKSSON.

FÖRSTA KAPITLET.

Göte var en konung benämnd, som i fordomtima regerade öfver Westergötland, och sades härstamma från Oden sjelf. Detta hände i de gamla tider, då landet ännu var föga bebygdt, utan mångenstädes förekommo vidsträckta skogar, hvilka ingen någonsin hann tränga igenom. Det hände då ofta, att männer, som för någon missgernings skull voro dömda biltoga, d. v. s. fogelfria, eller som af någon annan orsak ej hade trefnad bland folket, flyttade med all sin egendom djupt in uti sådana vildmarker, afröjde skogen, och upptogo sig små gårdar, hvarest de och deras efterkommande lefde ofta många år bortåt utan att se några andra menniskor. Konung Göte plägade ganska ofta förlusta sig med jagt, och var det hans käraste tidsfördrif. Hände sig en gång, att han kom att förfölja en mycket vacker hjort, och var deruti så ifrig, att han skyndade långt framför sitt hoffolk. Hjorten lopp undan inåt ödemarkerna; men konungen följde efter, och så gick det hela dagen. Mot qvällen var han så långt inkommen i skogen, att han ej förmådde hitta till de sina igen; tillika voro hans fötter sönderristade af törnen och stengrus, emedan han kastat af sig mycket kläder för att kunna så mycket bättre förfölja hjorten. Konungen stannar nu och lyssnar något litet; han tycker sig då höra en hund skälla, och vänder ditåt sin väg, väntande att finna folk, får också straxt se ett litet hus, och der utanför en träl med en vedyxa i handen. Som denne såg konungen vända sig till gården, sprang han till och dräpte hunden, sägande: «Ej skall du flere gånger visa främmande vägen hit, och lär denne store man äta upp all den mat husbonden eger». Häraf tyckte konungen sig kunna förstå, att han ej hade mycken gästfrihet att vänta. Trälen ville förhindra konungen att gå in; men denne lät honom känna sin styrka, ryckte honom ur dörren och steg in. Der sutto då för honom husbonden sjelf, som för sin nidskhet var benämnd Skapnartunger, dess hustru, samt tre söner och tre döttrar. Ingen bad honom vara välkommen eller ens helsade på honom; han gick dock sjelf fram och satte sig neder, men ingen talade med annan. Då maten blifvit inburen, bad ingen konungen äta; likväl trädde han dristigt fram till bordet och började stilla sin stora hunger. Då bonden märkte, huru mycket konung Göte förtärde, upphörde han sjelf att äta och tryckte sin hatt djupt ned öfver ögonen, ty han gittade ej se den stora matförlust, som konungen gjorde honom. Konungen hvilade der öfver natten; men om morgonen, då han skulle gå hem, begärde han af bonden ett par skor, hvilket Skapnartunger väl gaf honom, men dock nödigt, dragande först ur skoremmarna för att ej gifva bort för mycket. Sedan gick konungen derifrån, sökande sig hemåt, och kom så till sitt folk igen.

Men Skapnartunger tyckte, att det ej var värdt till att lefva efter den stora skada, konung Göte honom tillfogat; utan beslöt att med sin hustru och trälen gå upp på deras ättestupa och så fara till Oden. Det var neml. vid gården ett ganska högt och tvärbrant berg, så att eho, som gåfve sig derutföre, vore säker om att ej komma lefvande ned. Här hade alltid Skapnartungers förfäder låtit sitt lif, så snart de blefvo mycket gamla; ty derigenom sluppo deras barn att föda dem, och de sjelfva kommo till Oden, och blefvo fria från den värk och sveda, som följer ålderdomen och strådöd åt. Skapnartunger gick derföre med sin slägt upp på denna ättestupa, och sedan han förmanat sina barn till sparsamhet och tagit afsked af dem, kastade han och hans hustru och trälen sig utföre ättestupan och foro så glade och lustige till Oden. Deras barn blefvo dem lika. Så snart de ledo den minsta förlust, blefvo de modlöse och ledsne vid detta lifvet och gåfvo sig utföre ättestupan. Så dogo alla utom en af dem, benämnd Snotra. Hon var både fagrare och höfviskare än de andra. När de andra störtat sig utför ättestupan, vandrade hon bort ur denna ödemark och sökte sig till konung Göte, förblifvande sedan allt stadigt hos honom, och hade med honom en son, benämnd Götrik, hvilken hasteliga växte upp och blef både stor och stark.

ANDRA KAPITLET.
OM KONUNG GÖTRIK.

Det är ej mera att förtälja om konung Göte i denna saga, utan, då han dog, blef hans son Götrik enhälligt tagen till konung öfver Westergötland efter sin fader, och som han var både mild och tapper, blef han en ganska vänsäll och berömlig höfding. Han hade en drottning, den han mycket älskade; men hon fick en svår sjukdom, hvaraf hon slutligen lades neder och dog, och lemnade inga söner. Efter henne fick konung Götrik så stor sorg och saknad, att han vårdade sig om ingenting, utan satt beständigt på hennes grafhög; och varade det sålunda i flera år bortåt. Som nu riket saknade konungens styrsel, så började der mycket gå orätt och förvändt till; derföre trädde konungens vänner till honom och bådo honom gifta sig om igen, i synnerhet som de efter hans död helst ville hafva söner af hans ätt till konungar öfver sig. Götrik lyssnade härtill och beslöt ändtligen att följa deras råd. Han utrustade sig derföre med 80 väl beväpnade man och rider vesterut till Tore herse uti Norge, hvilken, efter hvad han försport, egde en dotter vid namn Ingeborg, som var både fager och vis, så att man måste leta vida efter hennes like. När konung Götrik kom dit, blef han väl emottagen, men der var redan före honom en annan friare, neml. konung Olof, hvilken var både ung, fager och uti allt höfvisk; konung Götrik åter började redan blifva till åren. Han framförde likafullt sitt ärende till Tore, hvilken sköt saken och valet till Ingeborgs eget afgörande. De samlades derefter alla och skulle då jungfrun afsäga sin dom. Hon talade sålunda: «Jag liknar dessa två konungar vid tvänne äppelträd. Det ena ungt, men likligt till att det skall bära mycken och god frukt, när det kommer till ålder och mognad. Detta träd är konung Olof. Det andra trädet åter står redan stort och härligt med lummiga grenar och allsköns frukt; detta träd bemärker konung Götrik och hans riken, magt, stora ära och beröm. Skulle han ock för sin ålders skull ej lefva länge, så väntar jag, han lemnar slika söner efter sig, på hvilka man kan fulleligen förtrösta sig, och utväljer jag derföre helst konung Götriks ynnest och kärlek.» Vid dessa jungfruns ord blifver Götrik mycket glad, spritter upp såsom en yngling, tager henne vid handen och fäster henne med en ring i konung Olofs närvaro. Denne åter vredgades högeliga, utbrast i hotelser mot konung Götrik, hvilken dem föga ansade, och skyndade derpå bort ifrån denna gård, der han fått en så snöplig affärd.

Efter några dagar började konung Götrik resa hemåt med sin fästmö, ty han ville att deras bröllop skulle hållas i Westergötland. Då han på denna färd red fram öfver en skog, mötte honom förbemälte konung Olof med sitt manskap, och uppstod der en ganska hård strid. Olof ropade till Götrik, «att lemna från sig jungfrun och hela hennes hemgift och dermed lösa lifvet, ty det tjente till intet, att en så gammal gubbe skulle hafva så ung och vän mö». Götrik svarade: «Änskönt du hafver så mycket mera folk än jag, skall du dock förnimma, att den gamle gubben icke är rädd»: hvarpå han gick fram med så häftigt mod och stora hugg, att konung Olofs män började falla, hvar öfver annan, och måste konung Olof sjelf slutligen, för hans svärd, segna död till jorden. Konung Götrik fortsatte sedan sin resa hem, höll der ett härligt och stort bröllop, och blef mycket beryktad för sin tapperhet på denna färd.

TREDJE KAPITLET.
OM ROLF GÖTRIKSSON.

Konung Götrik och Ingeborg förliktes väl till hop och var deras sammanvaro den kärligaste. De hade tvenne söner, hvardera mycket olika. Den äldsta, Kettil, var ganska liten, men vig och stark, dertill också oförvägen, framfus och stortalig. Den yngre, Rolf, var deremot stor och stark, samt däjelig till anseendet, för öfrigt tystlåtig och eftertänksam i allt sitt förehafvande, men ordhållig och ihärdig; och var han mycket älskad både af sina föräldrar och af alla.

Vid denna tid regerade i Dannemark en konung vid namn Ring, hvilken från ungdomen hade varit tillsammans med konung Götrik, och var emellan dem som fosterbröder den fastaste vänskap. Rolf Götriksson uppfostrades hos denne konung Ring tillsammans med hans son Ingjald, och ingingo båda piltarna med hvarandra fosterbrödralag; likväl var Rolf förmer uti allting, och blef mycket både större och starkare än någon annan man i hela Norden på den tiden. Kettil växte upp hemma i Götaland hos sin fader, hvilken likväl icke mycket älskade honom, ej heller var han af andra afhållen för sitt högmods och sin envishets skull.

Då konung Götrik var till ålders kommen, blef han en gång sjuk och tyckte sig förstå, att det skulle blifva hans död. Han kallar sålunda till sig Ingeborg, Kettil och sina förnämsta män, tackande dem först kärliga för det bistånd och trohet, de alltid bevisat honom.

Dernäst rådde han dem, att fastän Kettil såsom äldst hade största rätten till riket, skulle de dock dertill taga Rolf, såsom den der vore uti allting mera passande och dugelig till höfding. Detta behagade alla väl, och jakade de dertill, äfven Kettil. Litet derefter dog konung Götrik, och blef då Rolf efterskickad från Dannemark, samt till konung tagen öfver hela riket, och styrde det med både förstånd och mandom.

FJERDE KAPITLET.
OM TORBORG.

Uti Uppsala regerade vid den tiden en konung benämnd Erik. Somliga säga, att han var underkonung vid Yngvar Harras tid, andra, att det var den konung Erik, som var son till Agne Skeppsbo och broder och samkonung med Alrik. Bemälde konung Erik hade ingen son, utan allenast en dotter, vid namn Torborg. Hon var däjeligare och visare än de flesta andra qvinnor. Skicklig var hon i alla qvinnoslöjder, som henne höfdes; men ännu mera uti det som en riddare anstod, nämligen att rida häst, fäkta med svärd och sköld, och flera slika idrotter, hvilka voro hennes förnämsta nöje och gamman. Konung Erik likade detta illa, att hans dotter hade sådana karlaforor för sig, och han bad henne ofta sitta stilla i jungfrukammaren, som andra kongsdöttrar plägade. Men hon sade sig väl behöfva dessa idrotter; ty, då hon skulle ärfva riket efter sin fader, tarfvades de väl vid, om hon skulle kunna försvara detsamma mot främmande våldsmän. Bad nu sin fader, att han straxt ville gifva henne något land att styra, på det hon, ännu medan fadren lefde, måtte få vänja sig vid att råda för land och folk. Konung Erik gaf i henne alltså en tredjedel af sitt rike samt kongsgården Ulleråker i Uppland, dertill äfven många styfva och starka män till hofkämpar. Torborg for då till Ulleråker och höll derstädes sitt hof med mycken kraft och vishet; men aldrig gittade hon höra att hon var qvinna, utan klädde sig i karlkläder, och befallte sina män kalla sig konung Torborg. De, som vågade komma dit och fria till henne, blefvo fördrifna med spott och spe, eller om det ej hjelpte, med svärd och spjut.

FEMTE KAPITLET.
OM ROLF GÖTRIKSSONS FRIERI.

Rolf Götriksson regerade imedlertid sitt rike med mycket beröm; om somrarne var han ute i härnad tillsammans med sin fosterbroder Ingjald, vinnande egodelar och ryktbarhet; men om vintern satt han hemma i sitt rike.

En gång då konung Rolf och hans broder Kettil kommo till tals med hvarandra, sade Kettil, att det ännu mycket felades uti Rolfs ära och anseende, så länge han ej hade en höfvisk och god drottning. Konung Rolf frågade, hvad förslag Kettil kunde härutinnan gifva honom. Kettil bad honom då fria till Torborg, och sade, att det vore det förnämsta giftet i hela Norden att få Uppsalakonungens dotter. Men konung Rolf ansåg sig der endast kunna vänta nej och speord dertill, tyckte sig ej heller hafva nog styrka, att med magt främja sitt uppsåt. Han fortsätter sålunda sitt fordna lefnadssätt några år bortåt, förökande ännu mera sina rikedomar och sin ära.

Efter några vintrar kommo Kettil och Rolf ännu en gång till samtals om detta ärendet; men konung Rolf tvekade alltjemnt, emedan han under tiden hade hört, huru Torborg hade gjort med sina andra friare, nemligen på somliga stuckit ut ögonen, på andra afhuggit händer och fötter eller på annat sätt lemlästat, och alla hade fått fara dädan med hädelig ord och sidvyrdning. «Många hafva litet mod i stor kropp», sade Kettil, «och är det skam, att du, som är karl, ej törs tala med qvinnfolk.» Härvid harmades konung Rolf och beslöt att resa; sände derföre bud efter sin fosterbroder Ingjald i Dannemark. Denne kom straxt, och begaf sig nu konung Rolf tillika med Ingjald och sextio välrustade män på resan till Uppsala, ämnande med fredlighet börja sitt värf. Kettil måste under tiden sitta hemma och styra riket, och gjorde han det ganska nödigt, viljande gerna deltaga i detta äfventyret.

En natt vaknar Ingerd, konung Eriks drottning, och förtäljer för sin man hvilken underlig dröm hon hade haft. Hon tyckte, nemligen, att hon såg en hop vargar komma rännande från Götarike hit upp åt Sverge, och framför dem var ett stort lejon och en liten björn, men allesammans voro släthåriga, spaka och tama. Hvad tror du sådant betyda, drottning? sade kungen. Lejonet, sade hon, månde vara en konungs vålnad eller fylgia, men den hvita björnen utmärker någon kongsson, och vargarna deras följeslagare; och gissar jag, att det är konung Rolf Götriksson samt hans fosterbroder, Ingjald af Dannemark, och lär deras ärende vara fredligt, emedan de tycktes så spaka; och månde konung Rolf vilja fria till vår dotter Torborg. Men konung Erik ville ingalunda höra talas om, att en konung öfver så litet rike skulle våga fria till hans dotter. Några dagar derefter förspörjer Erik om konung Rolfs ankomst, och låter bjuda honom till gästabud till sig; men då Rolf kom, anvisade Erik icke någon synnerligt hederlig plats åt honom, hvadan han också satt mycket tyst och olustig i gästabudet. Erik sporde honom slutligen, för hvad sak han hade farit ifrån Götaland hit upp. Konung Rolf svarade härtill och frambar sitt ärende höfveliga; men konung Erik sade: «Jag känner Göternas skämtsamma sed, huru de ofta säga det, de hafva ingen mening med. Dock gissar jag edert ärende. Det vet jag, att Götaland är litet och edra skatter små; men i hafven mycket folk hos eder, gifvande dem efter eder gifmildhet så länge det räcker. Nu är dyr tid i Götaland, och det brister eder mat; derföre hafven i farit på gästning hit upp till oss, för att få behålla edert goda hull och slippa lida hunger. Och var det väl betänkt af eder att söka hjelp hos oss; ty vilja vi tillåta eder, att med edra män fara på gästning omkring uti vårt rike under en hel månad; och vet jag, att i då kommen osvultna hem.» Konung Rolf svarade väl intet stort härpå, men hvar och en kunde skönja, huru vred han blef; och skiljdes dermed konungarna den qvällen. Om natten berättade konung Erik detta sitt samtal för drottning Ingerd, hvilken tyckte dermed vara ganska illa beställdt, emedan hvad som felades uti Rolfs rike, det ersatte han genom sin tapperhet, och vore derföre en lika mägtig konung, som den der ett stort välde hade. Erik sannade hennes tal och blef så beslutadt, att Erik andra dagen skulle taga sina ord tillbaka, skylla dem på ölet samt söka förlikning med konung Rolf. Så skedde också, och gaf nu Erik sitt jaord till Rolfs frieri, så framt han nemligen kunde vinna Torborgs bifall, och skulle Erik uti striden dem emellan ingendera hjelpa.

Konung Rolf for nu med sitt sällskap till Ulleråker och kom dit, då allt hoffolket satt inne i salen. Han utvalde tolf de raskaste bland sina män, hvilka med Rolf främst och Ingjald dernäst skulle träda in i salen fullväpnade och med dragna svärd; men, om de blefve anfallna, skulle den gå först ut, som gick sist in, och så vidare i ordning, ej heller skulle de låta skrämma sig, utan försvara sig som karlar. De öfriga männerna skulle emedlertid hålla hästarna derutanför. När nu konung Rolf trädde in i salen, förundrade sig alla storliga öfver hans resliga växt och höga anseende. Rolf såg hvarest uti högsätet satt en stor man uti konungsliga kläder, varande tillika fager och väl skapad; fördenskull träder Rolf framför densamma, aftager sin hjelm, bugar sig och börjar framföra sitt ärende, väl begripande, att det var Torborg. Knappt kunde likväl denna förstå, hvarut Rolfs tal syftade, förr än hon afbröt honom, sägande, att det vore visserligen af skämtan taladt; ty deras sanna ärende vore att få sig mat, hvilket hon ej ville neka dem, utan visade dem till köksmästaren. Men, då konung Rolf likafullt fortsatte sitt frieri, och omtalade, huru hon var en qvinna, och om deras äktenskap, blef Torborg så ond och rasande, att hon näppeligen visste, hvad hon gjorde. Hon rusade upp, fattade sina vapen och befallte sina män, att taga fast och binda den galningen, som så försmädade konung Torborg; och blef nu mycket rop och buller i salen. Konung Rolf spände på sin hjelm och bad sina män gå ut, och gjorde de så, oaktadt hofmännens hårda anfall. Konung Rolf gick baklänges genom hela salen och sist ut; med sin sköld i ena handen afvärjde han alla hugg och skott, och med den andra svängde han svärdet så kraftigt, att tolf hofmän föllo för honom, innan han kom ut ur salen. Som han likväl såg, att han hade för stor öfvermakt emot sig, befallte han sina män att rida undan med det snaraste, och kom så ifrån de förföljande, hvilka då icke hade sina hästar till hands.

När de kommo hem till Westergötland, och Kettil fick höra deras färd, sade han: «Det är skam att lida sådant af ett qvinfolk och blifva utjagad som häst ur hage: och månde vi nu straxt hämnas en sådan nesa.» Rolf sade sig ej ännu vilja göra det, ehuru mycket Kettil än dertill äggade honom.

Men då Torborg förnam, att det varit konung Rolf af Westergötland, som friat till henne, förstod hon granneliga, att han ej ämnade sluta med detta, utan att man måste vara beredd på vida svårare anfall af honom. Hon lät derföre sammankalla en stor hop folk och uppföra omkring Ulleråker en mur eller vall, hvars like i styrka och konst ej fanns; ty den var ganska hög och så fast, att murbräckor ej förmådde något mot honom, och dertill voro vattentrummor öfverallt inmurade, hvilka släckte elden, om någon försökte antända vallen. Sedan Torborg på detta sätt befästat sig i Ulleråker, satte hon sig neder och gjorde sig lustig och glad med sitt hoffolk, tyckande sig nu mera ej behöfva frukta någon friare i hela verlden.

SJETTE KAPITLET.
OM ROLF GÖTRIKSSONS GIFTERMÅL.

Sommaren härefter var Rolf Götriksson ute i härnad i Vesterhafvet och kom der i strid med Asmund, kongsson från Skottland. Fäktandet blef ifrigt, ty Asmund var en fullgod kämpe; men till slutet ingingo de förlikning och fosterbrödralag, och följdes åt den sommaren, hafvande alltjemt seger; men om vintern följde Asmund med Rolf till Westergötland. Våren derpå utrustade konung Rolf sex goda skepp med det utvaldaste manskap, och hade han denna gången både Kettil, Asmund och Ingjald hos sig; derpå håller han sin kosa upp åt Sverge, icke stannande förr, än han kom till Uppsala.

Vid denna tiden hade drottning Ingerd åter en dröm, alldeles lik den förra, med blott den åtskillnad, att det var två hvita björnar denna gången, och dertill en galt, som väl icke var stor till växten, men likväl mycket arg och ilsken, så att han tycktes vilja bita allt, hvad som förekom, och hvart enda borst på hans rygg vände sig framåt; och voro alla djuren denna gången grymma och uppretade. Drottningen trodde, att synen betecknade konung Rolf Götriksson, hvilken torde komma att hämnas den skymf han förut lidit; men den arga galten trodde hon vara Kettils fylgia, ty det passade bäst in på det, hon hade hört berättas om hans sinnelag. Litet derefter kom också Rolf med allt sitt folk dit, och blef väl emottagen af konung Erik, och det fordna aftalet dem emellan förnyades, att nemligen fred och vänskap skulle vara mellan båda konungarna och deras folk, änskönt frieriet ginge något våldsamt tillväga. Härefter drog konung Rolf till Ulleråker, och begärde få tala med Torborg, och hon trädde fram på borgmuren tillika med sitt folk. Konung Rolf förelade henne nu det vilkor, att antingen jaka till hans frieri, eller skulle han bränna upp staden och nedhugga hvart mans barn derinne funnes. «Förr skall du blifva en getaherde i Westergötland», sade Torborg, «än du får någon magt öfver oss». Härvid skakade hon och allt hennes folk på sköldarna, och ville hon ej höra mera.

Rolf måste derföre söka med våld vinna staden, men fick der röna det raskaste motstånd; ty vid allt, hvad Göterna företogo sig, blefvo de af Svearna återdrifne. Dessa hällde sjudande vatten och beck öfver dem, kastade stenar och stockar på deras hufvuden, och gjorde dem sålunda stor skada; och var alltid tillgång på friskt manskap inom borgen. När det så hade lidit fjorton dagar framåt, utan att Göterna hade vunnit någonting, började de knota, och ville somliga hellre fara hem igen än här lida begabberi, ty stadsfolket gick upp på murarna och visade dem allehanda kostbarheter, bedjande dem komma och taga dem; och hade många andra smädeord och gäckerier för sig mot Göterna.

Detta allt gick konung Rolf mycket till sinnes, och begynte han eftersöka råd mot slik olycka. Slutligen befallte han sina män att hugga och sammanbinda stora flakar af risknippor och träd. Under dessa satte han fasta och starka stolpar, och förde så alltsammans till muren, hvarpå han lät sitt folk hasteligen gräfva sig tvärtigenom vallen. Svearna nedkastade väl stenar, bjelkar och kokhett vatten öfver dem; men de goda stormtaken togo emot, så att intet skadade dem. När nu Göterna kommo in uti borgen, funno de ingen menniska derstädes; men alla rummen voro fullsatta med kostligt tillagad mat samt allehanda dyrbarheter. Kettil ville stanna qvar, skifta rof och göra sig goda dagar, men Rolf förböd detta och sade, att de först skulle eftersöka, hvar Torborg hade dolt sig. Vid de nu ransakade alla rum, funno de slutligen en löngång under jorden, uti hvilken de gingo ned; först konung Rolf och sedan de andra, hvar efter annan. Slutligen kommo de upp i en skog och funno der före sig Torborg med hela hennes här, och kom det straxt till ett skarpt slag dem emellan. Torborg stridde som den raskaste kämpe, och hennes män värjde sig också manneligen, likväl började slaget snart luta till hennes undergång, emedan ingen förmådde göra konung Rolf och hans fosterbröder motstånd. Rolf ropade nu på Kettil och bad honom taga Torborg till fånga, men likväl icke såra henne, emedan det vore skamligt bära vapen på qvinnor. Kettil var henne ock så nära kommen, att han gaf henne ett slag med flatsidan af svärdet utefter låret, fällande dervid några nesliga och föraktliga ord; men Torborg gaf honom med sin stridsyxa ett så hårdt slag vid örat, att Kettil dervid vände benen i vädret, och ropade hon åt honom: Så tukta vi våra hundar, när de skälla för hårdt. Kettil sprang hastigt upp på fötterna igen, viljande hämnas; men i detsamma kom Rolf dit, grep Torborg öfver armarna, och måste hon då gifva sig i hans våld; men Rolf fordrade endast, att hon skulle taga sin fader till domare i denna sak. Hon for derföre hem till Uppsala, nedlade sina vapen för konung Eriks fötter, hvilken högeligen fröjdade sig åt denna förändring. Litet derefter blef hennes bröllop med konung Rolf drucket, och tillagades det på det härligaste, så att hvar man var ditbuden, och högtiden varade i fjorton dagar; hvarefter alla skiljdes åt och foro hvar till sitt. Konung Rolf och drottning Torborg lefde länge och lyckliga tillsammans. Det finnes äfven mycket berättadt om de resor och krig, som dessa fosterbröder sedan hafva haft tillhopa; men dessa äro alldeles uppfyllda med berättelser om trollerier och osannfärdigheter, likasom de flesta historier från den tiden; och, emedan de således till största delen lära vara dikt och osanning, och vi annorstädes i denna bok hafva framställt många exempel af sådana sägner, så akta vi onödigt nu upprepa flera: utan lykta härmed sagan om Rolf Götriksson.

(Fryxell, Anders. Berättelser ur den svenska historien. Stockholm: Hjerta, (1874))

Blåkällan

Vid Sotlanda är en sjö, som heter Stora Trän, och nära intill finns en källa som kallas Blåkälla. Där körde en gubbe i med sina oxar en vinter, och oket flöt upp i Mjörn. Det är faktiskt säkert. Skolläraren talt om´et, när jag gick i skolan.

(Bergstrand, Carl.Martin. Västgötasägner. Göteborg: Gumpert, (1944), nr 345)